Jag ska nog lyckas

Är det nån som vill dansa? Vem fan vill INTE det när man hör den här. Det är den mest catchiga melodin jag hört den här sidan om sommaren.

      Jag har inte lagt någon som helst vikt vid texten, vet inte ens vad han sjunger om men tror det handlar om en tjej som tror att hon är gjord av godis. Skit samma! Skit i texten! Dansa bara!

 

 

Det är över nu. Fotbollen. Den tog slut igår, och nu väntar lite vila innan tåget börjar rulla igen.

      Ölme var sista laget ut att mötas denna säsong - och det slutade, precis som i seriepremiären, med seger till oss. 6-2. Inget snack.

      Ölme hade chansen att knipa en kvalplats till division två vid seger, medan vi kunde ha knipit tredjeplatsen i tabellen vid seger. Det blev istället så att vi slutade fyra i tabellen, eftersom att alla resultaten inte gick våran väg, medan Ölme halkade ner till femte plats.

       Det hade man kanske inte trott i våras, när vi låg näst sist i tabellen. Spelmässigt kände jag att vi var bland de bättre lagen i serien, men vi hade inte marginalerna med oss, fick inte igång målskyttet, och jag trodde verkligen inte att vi skulle hamna topp-5, även om jag var säker på att vi skulle lämna bottenträsket.

       Jag trodde att det skulle bli en kamp kring kvalstrecket för att hålla sig kvar, men det blev ju aldrig riktigt så. Vi bara vann och vann på hösten. Vi liksom seglade förbi kvalstrecket, vilket var jävligt skönt. Att kriga för att hålla sig kvar är på många sätt betydligt tuffare och jobbigare än att kriga för att avancera i seriesystemet.

       Ja, vilken jävla höst vi har gjort. Rent formmässigt är det nog bara seriesegrarna Nordvärmland som kunnat matcha oss.

       Och vi kom före Köping i tabellen, vilket är bland det skönaste av allt. Och dessutom spöade vi dem två gånger om! Allt är i sin ordning, med andra ord.

       Så fick jag äntligen lite speltid igår. Förvisso bara tio minuter, men det är bättre än ingenting, och det räckte nog, med tanke på att jag varit krasslig sedan i onsdags. Hade nog inte orkat så mycket mer.

       Men det gick bra. Det första som hände när jag kom in var att jag fick bollen ute på högerkanten utanför Ölmes straffområde, och med ett inlägg hittade jag inte till Putte som kunde nicka in 5-2. Kändes det bra? Ja det gjorde det. Det kändes för jävla obeskrivligt bra.

       Hade sedan ett till inlägg till Putte som nästan resulterade i mål, men där gick nicken utanför.

       Men det bästa var när en Ölme-spelare skulle utmana mig. Han försökte gå förbi, men jag följde efter och "råkade" trampa honom lite på hälsenan, varpå bollen gick ut till vårat inkast. Killen blev då så förbannad att han sparkade sönder en reklamskylt, och då kände bara "Aaah...jag är äntligen hemma igen".

       Nu väntar en höst där jag ska bygga upp mitt opererade knä ordentligt. Nu har jag haft en säsong där jag fått testa, och nu vet jag att det håller. Jag behöver lite mer muskler kring insidan av låret, där man skar bort en sena för att göra ett nytt korsband av, annars är det som det ska. Till nästa säsong ska jag inte behöva nåt knäskydd eller tejpning - till nästa säsong ska jag vara med och konkurrera igen på riktigt. Jag längtar redan.

 

Blev lite lagfest hemma hos Adam igår kväll, men långtifrån en lagfest i ordets rätta bemärkelse. Blev rätt lugnt, hemgång för mig redan runt klockan tolv, vilket var rätt skönt eftersom jag inte kände mig helt hundra kry.

       Har varit risig sedan i onsdag, då jag var hemma från jobbet, men jobbade ändå i torsdags och fredags, plus att jag tränade i torsdags, vilket kanske inte var så jävla smart - men jag ville verkligen vara med på matchen igår, så med facit i hand var det värt att må dåligt nån dag extra. Och nu känns det bättre,

 

Fast riktigt slut är inte fobollen än. Träning imorgon och på torsdag också.

Frossa och ont i halsen igår. Jobbade ändå. Lite bättre på kvällen. Lite sämre under natten. Dåligt i morse.

      Men jag var på väg till jobbet ändå. Tänkte övervinna skiten. Fast när jag skulle sätta på kaffe och kannan darrade i min hand på grund av frossan så tänkte jag att det kanske inte är sån bra idé ändå.

      Alldeles vimmelkantig la jag mig framför teven och yrade mig igenom Nyhetsmorgon, Vakna med The Voice och Malou efter 10. Kände mig svag och sårbar - och det är helt otroligt vad dåligt det är på TV mitt på dagen. Tack och lov för play-kanalerna på nätet.

      Men så började det sakta sakta vända. Blev lite piggare. Hade en okej eftermiddag. Det är först nu jag börjar känna mig lite down igen. Men jag har redan bestämt att jag ska jobba imorgon, så det måste bli bättre.

      Det jävligaste är att jag missar träningen ikväll, igen. Missade ju den i måndags också på grund av en utomhuskurs på jobbet - men jag hoppas jag kan träna imorgon och förhoppningsvis vara med på sista matchen på lördag. Skulle vara gött.

Det blev ju lite avslaget igår. Trots att vi fixade nytt kontrakt och allt så uteblev glädjestormen. Inget skrålande i duschen eller hängades i takkronorna på stans stadshotell och så. Mer än knuten näve och ett konstaterande - vi gjorde det! Det var bara Primalskrik-mannen som vrålade - men det gör han ju efter varje vunnen match på träningarna också.

      Men - så har vi ju också, i princip, varit klara för division 3 nästa säsong i dryga två veckor. Det enda vi behövde var en ynka poäng på tre omgångar, eller att FBK Karlstad skulle tappa poäng i nån av omgångarna - och när båda de sakerna inträffade igår, vi vann och Karlstad fick bara en poäng, så blev det mest att man bara pustade ut. Det hade ju varit skillnad om det varit en avgörande match eller så, då hade det nog blivit fest så det heter duga.

      Så det blev en lugn lördagkväll, vilket kändes sådär just där och just då. Inför helgerna så känner man oftast att "åh vad skönt det ska bli med en lugn helg nu" - men när man väl befinner sig i det där lugnet så blir man oftast väldigt rastlös och uttråkad. I alla fall jag. I alla fall igår kväll.

      Men idag känns det skönt att det blev så. Skönt att få sova ut, utan substanser i kroppen, och skönt att orka från den stunden man vaknar. Det blev därför en produktiv söndag med städning och diskning och grejning med allt sånt man inte orkar eller skjuter upp på under veckorna.

      Och nu känns det bara ljuvligt att sitta med en kopp kaffe och lyssna på när Sigge Eklund börjar gråta i Alex & Sigges podcast.

Match mot jumbon ÖSK Ungdom idag. En poäng var det som krävdes för att säkra division 3-kontraktet. Det blev tre poäng, efter seger med 2-0.

      Vi lirar alltså i division 3 även nästa år!

      Det känns för jävla underbart - speciellt med tanke på hur det sett ut de senaste fem säsongerna. 2007: åkte ur trean, 2008: vann fyran, 2009: åkte ur trean, 2010: missade att kvala upp i trean, 2011: vann fyran. Vi behövde verkligen det här, att få kontinuitet och sluta åka jojo.

      Målet var att i första hand klara nytt kontrakt, vilket är sämst en åttondeplats - och nu är vi i mitten av tabellen, sexa, och med en omgång kvar kommer vi hamna som sämst sjua och som bäst trea. Det svänger fort. Men jag har egentligen aldrig varit orolig, inte ens när vi låg näst sist i våras. Vi hade, och har, ett alldeles för bra lag för att åka ur, men vi gjorde för lite mål, och när det väl vände så visade vi att vi tillhör de bättre lagen i den här serien.

      Vi lägger också en placering bättre än Köping, vilket skulle vara oerhört skönt att göra även efter sista omgången.

      Och jag fick göra comeback i a-lagströjan! De två sista minutrarna. Rörde bollen en gång. Med händerna. Ett inkast. Som jag släppte till Ödlan.

      Det var såklart helt underbart att få komma in överhuvudtaget, för första gången på två år - men det är klart att jag hade hoppats på lite mer. Va fan, i alla fall fem minuter!

      Men jag är inte bitter. Det enda som gällde idag var, minst, en poäng och säkra nytt kontrakt. Det var det viktiga. Att jag fick komma in var bara en bonus. Men det hade varit roligt att röra bollen några gånger, i alla fall. Kanske blir i sista matchen mot Ölme?

      Och jag har haft en annan bild av detta, första gången man fick hoppa in igen efter korsbandsskadan. Jag hade tänkt mig ett fullsatt Runevallen. Jag gör mig redo för ett inhopp på kanske 20-15 minuter. Vi leder med typ 3-0. Jag går fram till sidlinjen, grejar med tröjan. Publiken börjar jubla. Speakern drar på en fet introduktion, "Då säger vi välkommen tillbaka till Jonatan Björklund som gör sin första a-lagsmatch på två år efter sin skada". Kanske spelar de några toner av R Kellys Worlds greatest? Publiken ställer sig upp och applåderar. Till och med spelarna ute på planen applåderar.

      Ja, lite så hade jag tänkt mig. Men det blev inte så. Istället fumlade speakern med orden och lät smått förvånad över att läsa upp mitt namn - och på läktaren lät det som i kyrkan. Man kunde höra syrsor sjunga i dungen bredvid b-planen. Det var inget Youtube-moment, om man säger så.

       MEN-SKIT-I-DET! Jag älskade det. Och nästa säsong ska det bli mycket mera.

Jag funderar mycket på min frisyr. Min "nya" frisyr. På ett sätt känns det som en symbol för vart jag är någonstans just nu. Jag känner mig annorlunda. Säkrare. Lugnare. Äldre. Som att jag gått in i fas 2 i livet. Egentligen borde det kanske vara fas 3, om man tänker att barndomen och ungdomen är två olika faser, men på nått sätt så känns det som att de där två perioderna flöt ihop och blev till en enda lång period. Och nu är det nästa fas.

        För några år sedan hade väl alla andra, och jag, kallat frisyren för "bögig". Man var så ung och dum då. Nu skulle den kanske betecknas som "stekig" - men det är fel, jag tycker inte att jag har den auran, tack och lov. Och egentligen bryr jag mig inte. Jag är ju äldre och säkrare nu, som sagt.

        Men jag skulle vilja kalla den "vuxen". Eller "vuxnare". Inte stilig, jag hatar den beskrivningen, den landar lätt så fel och utan grund. Bara vuxen, eller vuxnare, och clean. Mycket clean.

        Samtidigt är det en passning, en homage, till förr, 50-talet och bakåt, till den här strikta skolpojke-looken. Vattenkammat och cleant. Jag tycker det finns nåt fint i det.

       Men det intressanta är vad personligheten gör med frisyren. Den kan hjälpa och stjälpa. Det är lätt att dömma en person efter dennes frisyr, men det ska man akta sig för. Man har oftast inte rätt. Jag vet inte vad jag, eller min personlighet, gör med frisyren - men jag vill tro att det går hand i hand med livet just nu.

       Jag har fått många fina ord om mina nya huvudbonad - men allra mest har jag fått av Far. "Ännu en gång, jag måste verkligen säga att du blev riktigt bra i håret, för en gång skull." Det är inte så konstigt. När vi var små och skulle bort på kalas eller finare tillställningar så drog han alltid fram kammen, tog ett fast grepp om våra huvuden och kammade skiten av håret på oss. Han har äntligen fått som han ville.

      

Programledare kommer och program går - men Filip & Fredrik består. Alltid. Och hela tiden bättre.

      Jag minns deras första stapplande steg i Ursäka röran (vi bygger om), via ljuvliga High chaparall till 100 höjdare (som utvecklades till något så mycket mer och bättre än bara knäppa klipp).

      Men det var nog Grattis världen som gjorde det. Fick mig att älska dem gränslöst. Vet inte varför egentligen, programmet är ganska enkelt i sig, men det var någonting med det som fick mig att falla bottenlöst. Sedan kom Ett herrans liv, Boston tea party, Söndagsparty, Nittileaks och Får vi följa med? - och varje gång har det handlat om mer eller mindre briljant tv-underhållning.

      Enda snedsteget, som inte fått mig att titta, har varit Vem kan slå Filip & Fredrik, men det programmet ser jag mer som ett Kanal 5-program snarare än ett Filip & Fredrik-program.

      Nåväl, nu rullar Breaking news för andra säsongen - varje vardagkväll mellan måndag och torsdag klockan 22.00 - och det är bland det bästa dem gjort. Jag tyckte inte det förra säsongen, men jag tycker det nu.

      Hur trött, frustrerad eller less man än är på kvällen så försvinner det i takt med Filip & Fredriks timme i tv-rutan. Det är en högtidsstund på kvällen, och det bästa sättet att avrunda dagen på.

      Tramsiga och ytliga inslag blandas med djupgående analyser av sånt som kan framstå som banalt - men som i själva verket är jävligt intressant, och framförallt roligt. Dessutom lyckas man alltid bjuda in intressanta gäster, och är det inte intressanta så lyckas man alltid få det intressant ändå tack vare klyftiga vinklar.

      Och så dessa avslutande sångnummer...

      Filip & Fredrik är vår tids Hasse & Tage, och de är en trygghet, för mig, i ensamheten på kvällskvisten. En slags kamrat som säger hej då och god natt.

      Det kommer inte vara för evigt, speciellt inte Breaking news, men om jag fick avlsuta kvällen med Filip & Fredrik i resten av mitt liv så skulle jag dö lycklig och bland vänner.

Bortamatch mot Sunne igår, ja. Jävlar i min lilla låda vilken usel match vi gjorde!

      Förlust med 2-1 - och det gick inte att känna igen laget. Vi slarvade något kolossalt, och den enklaste av enkla passningar fick vi att se svår ut. Visst, bollen studsade lite och hade sig, men det var många gånger för dåligt.

      Och vi såg tunga ut, vilket jag tycker vi gjort de senaste veckorna - trots att vi i de två senaste hemmamatcherna vänt underläge till seger.

      Kanske är det så att vi är trötta och lite slutkörda efter en lång säsong? Vore inte så konstigt, i så fall. Och spela dåligt ibland - det gör alla lag. Men nu är det bara att hänga i och ge järnet de två sista matcherna. Vi har trots allt inte säkrat kontraktet ännu, och det vore oerhört skönt med en riktigt urladdning mot jumbon ÖSK Ungdom hemma på Runevallen på lördag. Men då måste vi upp ett par ordentliga hack, dit vi var för några omgångar sedan, om vi ska kunna ro hem segern.

       Jag själv hade stora förhoppningar om att få spela igår mot Sunne, då vi saknade fyra spelare på grund av avstängningar och annat. Absolut inte från start, men ett inhopp på säg...20 minuter. Men så blev det inte. Som matchen urartade sig, där vi hamnade i underläge och jagade mål, så var det inte riktigt läge för mig att komma in kan man väl säga. Surt. Jag hade hoppats att vi skulle stänka in några baljor och dra ifrån tidigt i matchen - då hade jag nog eventuellt kanske möjligtvis eventuellt kanske fått göra ett inhopp. Men man vet aldrig.

       Nåväl, två matcher kvar - och det skulle vara så oerhört jävla fantastiskt roligt att få spela några minuter innan säsongen är till ända. Allra helst på lördag, med hemmaplan och allt. Vi får 'la se hur det blir.

 

Nu: ny arbetsvecka bara några timmar härifrån. Är inte jättetaggad as we speek

       Men de går ju fort, de där arbetsveckorna - fast det jävliga är att helgerna går minst lika fort.

Okej jag ger mig. Sommaren är slut. Dagar som dessa får mig att förstå, hösten är här. Välkommen.

        Förstå mig rätt - jag älskar alla årstider. Hösten är underbar med sina hoppfulla morgnar, soliga förmiddagar, blåsiga eftermiddagar och mörka kvällar.

        Fast när det regnar som idag är det skit.

        Men skit i det - vi vann serien igår! Reservlagsserien. U-laget - vi vann allting. Jadå, jadå, jadå. Det känns gött, såklart. Det roliga är att det funnits en helt annan glöd och vilja att vinna som jag aldrig sett tidigare. Vi skulle bara vinna det här - varje match och hela skiten - och det gjorde vi! Riktigt roligt. Det är så det måste vara. U-laget, eller b-laget som det egentligen är, måste verkligen brinna för varenda match, Ingen ska vara nöjd med att spela i U-laget, alla ska vilja vidare, alla ska vilja spela så bra att man ska komma därifrån, uppåt, och därför krossa allting som kommer i ens väg. Det är U-lagets funktion.

        Well well, imorgon smäller det igen. Sunne borta - och det blir en heldag. Samling kl 8.00 och hemma igen runt halv sju. Men jag hoppas det blir väl värt det. Jag hoppas vi tar minst en poäng (för då har vi klarat kontrakter) och jag hoppas på en trevlig vistelse allt som allt.

X-factor, alltså. Det finns ju inte direkt något sensationsvärde i det. Det känns som en blandning mellan Idol och Talang. Man har ju liksom...sett det förr.

       Dock finns det positiva element. Det är ju bra mycket fräschare än skitprogrammet Talang, och det känns piggare än Idol. Där Idol kan bli väldigt tradigt så är det mer pang på i X-factor.

       Jag är sedan många år tillbaka luttrad gällande gåshudsögonblicken. Jag får dem inte längre, jag har sett och hört för mycket. Det kan liksom inte bli mycket bättre än Susan Boyle och Paul Potts.

       Men det som fortfarande kan fånga mig en kort stund är överraskningsmomenten. Som den där härligt knasiga 17-åriga farbrorn som öppnade kvällens program. En lite storvuxen kille med fluffig frisyr som sitter med sin mamma och äter ingefära för att värma upp halsen inför sin audiotion. Han berättar om att han förberett sig i flera dagar genom att "dricka mycket vatten", sedan visar han rörelseövningar för David Hellenius eftersom att man "sjunger med hela kroppen i ett riktigt bra framträdande", för att slutligen sjunga upp och spruta vatten från ena näsborren ut genom den andra med hjälp av en plastspruta. Precis innan han ska upp på scenen får man också ta del av hans diskussion med sin mamma, som vill att han tar på lite mascara inför framträdandet, men där han bestämt avfärdar förslaget med ett "Nu har jag sagt att jag inte vill och då är det så!".

        Allt är som upplagt för en katastrof - och så går han ut och får till en toksväng med Stevie Wonder's I wish,

        Det är såna ögonblick som fortfarande får mig att titta på program som X-factor. Men jag orkar nog inte fullt ut. Blir till att strötitta då och då, skulle jag tro.

Var på ett nytt uteställe i Eskilstuna igår. Villa Etuna heter det, och att dömma av vimmelbilderna ifrån förra helgens premiär så såg det ut som ett spännande ställe. Eventuellt lite för fint och uppklätt, men det var antagligen på grund av att det skulle vara lite pompa och ståt och invigning och så.

       Nåväl, det är ett väldigt schysst ställe, gick det att konstatera efter gårdagskvällens äventyr. Bra dansgolv, blandade åldrar och fräsch inredning. Uppe på övervåningen fanns det schyssta soffor att sitta i, och någon av oss sa att det kändes lite som i Entourage. Och så var det.

      Det var första utgången i Eskilstuna på länge, och det känns skönt med ett alternativ till uttjatade Brasserie le grand. Blir definitivt fler svängar till Villa Etuna.

      Påven var med också, vilket gjorde det hela än roligare. Var längesen jag träffade honom sist, så det var skönt att få hänga lite.

      Vi satt först hemma hos Stiffa - jag, Lillebror, Påven och Kocken - och kvällen slutade sedan på MacDonalds. Jag gjorde en klantig grej och gick ut från krogen klockan ett, för av nån anledning fick jag för mig att det stängde då, och när jag sedan ville komma in igen så nekades jag. Mycket märkligt. Eller inte.Skit samma. Härlig kväll var det i alla fall, och ett skönt sätt att fira den otroliga segern mot Mariestad på.

Vilken jävla match. Vilken jävla match! VILKEN JÄVLA MATCH!!!!!

      Jag kanske har uttryckt det så tidigare - men dagens hemmamatch mot Mariestad var verkligen en galen match.

      För det första gjorde vi en dåligt match. Vi spelade svårt och slarvigt, och trots att vi skapade många målchanser så krånglade vi till det framför mål. Mariestad var farliga på en punkt, deras snabba omställningar, men de hade vi rätt bra koll på i den första halvleken.

      Sedan börjar den andra halvleken, och vi fortsätter slarva och krångla. Så får en Mariestad-spelare på ett hårt på distans - och så ligger vi under med 1-0.

      Vi gnetar och gnetar, ingenting fungerar, ingenting går våran väg, men vi har ändå ett visst övertag. Så byts Blondie Bubble Boy in och han hinner inte vara inne länge på planen innan han nickskarvar in 1-1.

      Dessutom åkte vi på en utvisning strax innan kvitteringen, så vi var alltså en man mindre på planen. Men vi gick ändå för ett segermål, och vad händer? Jo, Mariestad kontrar in 2-1 med mindre än 10 minuter kvar av matchen.

      "Jaha, det var den förlusten", tänkte man. Men - innan klockan kommit upp på 90 minuter så lyckas vi kvittera genom Juha. "Yes, viktigt med en pinne ändå!", tänkte man. Och så går vi in på övertid, vi får ett anfall på högerkanten, Kallas hittar in till Putte som plötsligt är helt fri med målvakten. 3-2. Vi vinner matchen.

      HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEELT SJUUUUUUUUUUUUUUUUUKT!!!!!!!!!!!!!!!!! Man gick från att vara deprimerad till euforiskt på en handomvändning.

      Sedan drog en tromb in över Runevallen. Det var lite roligt, från bänken och läktaren såg man en blå himmel och sol över Runevallen - sedan hördes en mindre bomb, och när man tittade bakom läktaren, mot Köpings-hållet så täcktes himlen av ett stort mörkt rymdskepp, typ som i Independence day. Plötsligt började det hagla kvistar och löv från träden runtomkring, och eftermiddagen blev till kväll på några sekunder. Som tur var hann matchen ta slut, och alla spelare och domare och ledare flydde från planen in i omklädningsrummen.

      Ja herregud. Nu blir det fest.

Jovars, jag har klippt mig. Hos frisören, för första gången på sex år. Inte för att jag skulle tveka att klippa mig själv igen, inte efter den senaste fadäsen när jag skulle snagga mig med hjälp av sax. Men jag kände att jag ville ha någonting mer "ordentligt", så det fick bli proffshjälp den här gången.

      Och jag är nöjd. Det är inte den stilen jag kört på de senaste åren, det vill säga långa polisonger och kort lugg, utan snarare tvärtom. Inga polisonger och längre en lugg som en handdragen kotlett bakåt. Absolut inte Liam Gallagher, jag vilar honom ett tag, utan snarare lite James Dean - fast utan övriga jämförelser. 

Är det höst nu? Jag tror nämligen att min balkong håller på att blåsa iväg. Det viner utanför fönstret och man pratar om kallare dagar.

      Hej, förresten. Nu är jag sugen igen. På riktigt.

      Men jag undrar om det är höst. Det är september, och enligt almanackan är det första höstmånaden. September rimmar inte med sommar - men vädermässigt sett är det fortfarande sommar. Runt 20 grader. Jag skulle vilja säga sensommar, för jag är nog inte riktigt redo för hösten än. Jag hann inte med, Jag var inte beredd på att sommaren skulle försvinna så snabbt. Jag behöver mer tid.

      Jag var i Eskilstuna idag. Skulle handla kläder för första gången på åratal, kändes det som, och då är det ju självklart att man inte hittar någonting. Inte för att jag blivit mer kräsen, men för att utbudet var KASST (i falsett).

      Kunde heller inte avgöra om det fortfarande är sommar genom människorna på stan. Vissa gick i jacka eller överrock, andra gick i shorts och t-shirt. Sensommar it is.

      Fast Thor Modeen-dagarna brukar jag räkna till sommaren, och de var ju i helgen. Jävlar vad roligt jag hade! Av ingen anledning alls, egentligen. Jag bara hamnade i ett flow och lyckades dansa mig kvar i det kvällen ut. Så fort vi kom in i tältet och coverbandet började spela så ville jag dansa. Men det var tomt framför scenen, så jag höll mig två låtar. Men när sedan gitarrintrot till Gyllene tiders Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly brakade loss så kunde jag inte värja mig utan spran fram till scenen och diggade satan!

       Öltältet var i år tillbaka på torget efter några år nere vid Ekudden, och jag var lite skeptiskt till det till en början, men det funkade. Fast jag föredrar nog Ekudden.

       Imorgon ska det bli fint igen. Nu njuter vi arslet av den här sensommaren.