Jag ska nog lyckas

Även andra vänner har passerat genom åren, om än inte lika ingående som tidigare "bästaste bästa kompisar".
     Jimmy Carlsson var en stor del av min barndom, mest på grund av dennes släktskap med "Jag-älskar-mat-mannen" - men ändå, han fanns där många och långa stunder.
     Att hans och mina vägar skiljdes blev ganska naturligt, då det skulle visa sig att vi inte alls var på väg mot samma mål.
     När jag ser honom idag så ser jag ändå hopp, utan att riktigt kunna peka på varför.
     Jag känner inte den människan, men jag ser ändå hopp.

Summa summarum: Vänner man haft, var finns de nu?
      Långt borta och aldrig mer, antagligen...
      De personer man som barn trodde att man skulle dela livet med finns inte längre där, och det finns ett slags sorgens tecken kring det.
     Som det ser ut nu så skulle jag aldrig kunna dela en vardag med dessa "bästaste bästa vänner", men det går ändå inte att komma ifrån den tid man delade ihop. De stunderna, de somrarna, de upplevelserna formade den person jag är idag - vilket jag är tacksam över.
     Kanske möts vi nån gång när man minst anar det och tar vid där vi slutade, kanske inte.
     Tack ändå. Tack för den historia som vi delar och tack för de stunderna som för alltid kommer att finnas kvar.
     Tack.

Men det är inte slut där, för det är där allting börjar.
    Det är oundvikligt att inte nämna den personen som fanns där från allra första början, vid hörnet av Ladugårdsvägen 24 den där sommaren 1990.
    Jag var fyra, du var tre, hon var fem.
    Jag stod där och betraktade de varelserna som flyttade in i huset bredvid mitt - när du och syrran kom fram.
    Ett ögonblickligt "Hej" blev till en livslång kärlek - and we're still fucking the world, you and I.
    Fotbollsskolan blev till lekis, som blev till kyrkans barntimmar, som blev till lågstadiet, som blev till mellanstadiet, som blev till högstadiet, som blev till gymnasiet, som blev till A-laget, som blev till snuff o.s.v....
    Fan vet om vi inte skaffar ungar samtidigt, för att sen föra arvet vidare till dem...
    Nu står vi här, snart 18 år senare, och utan tvekan finns det bara en person som jag överlvet alla strider, alla stadier, alla livets förändringar tillsammans med - och det är dig, Andreas.
    Cheers.
     Att sen få vara så pass priviligerad att ha ytterligare tre livskamrater vid min sida - det kan inte vara många som är. Att möta Pontus, Simon och Calle är bland det bästa som hänt mig i livet, och det är jag evigt tacksam för.
(Gråter jag?)
    Jag kan riktigt se det framför mig hur vi sitter om 20 år och fortfarande skrattar lika gott och dråpligt åt varandra - och fortfarande äger luften kring alla de steg vi tar. Jag kan det, jag kan verkligen se det.
    Evigt tacksam. Evigt glad. Evigt förälskad.
    Evigt lycklig.