Jag ska nog lyckas

Det smärtar nåt otroligt. Jag haltar. Knäet ger vika för varje steg jag tar och tårarna är inte långt borta.
      Jag skojade lite med ungarna på dagis och lekte vår nyuppfunna lek "Björnen" uppe i skogen ovanför dagiset. Efter att ha sprungit ifrån ungarna i skogen hittade jag en stor sten som jag gömde mig bakom. Jag drog upp pälsluvan på jackan och förvandlade mig till "Björnen" och väntade in de första vilsna varleserna som skulle passera i närheten av stenen.
      Efter en stunds relaxande hörde jag att små pip till röster närmade sig, och jag gjorde mig beredd. När jag fick syn på barnen sprang jag fort som fan emot dem och vrålade allt jag kunde med min mansröst.
     Tyvärr blev en unge så jävla rädd att han drämde till mig stenhårt i knäet med en tjock pinne han hittat.
     Den som tror att en fyraåring saknar muskler vet inte vad den talar om...
     Smärtan kom omedelbart och leken fick ett tillfälligt avbrott. Jag ville ju inte vika ner mig inför barnen - jag hade ju min livsviktiga manlighet att tänka på - så jag började göra häftiga dansrörelser istället. Barnen visade då ingen som helst medmänsklighet utan började istället skratta åt den dansande björnen.
     "Ha ha", tänkte jag.  "Vänta ni bara, vänta ni bara".
     Där fick man för att man försökte skoja till det lite en helt vanlig torsdag.

Aj!
   Knäet...


PS. En pälsmössa är nu inhandlad för att värma öronsnibbarna i vinter, men den kommer också till användning i "Björnens återkomst" imorgon.
      Pälsmössa. 
      Antar att man blir coolaste katten i stan i år igen...