Jag ska nog lyckas

...en fascinerande upptäckt jag gjort idag.
      Jag kom över den förbluffande likheten som det faktiskt är mellan en zombie och ett litet ledset barn. Då menar jag inte den där gallskrikande ungen som faller handlöst och slår ansiktet i marken - nej, den ungen är verkligen hysteriskt ledsen.
       Jag menar den där ungen som går sakta med armarna utåt, precis som en michelingubbe, och är sådär tveksamt ledsen. Den som börjar med ett högljutt - inte hysteriskt - UUUÄÄÄÄHH, och sen tystnar en stund, sen uuuäääähhh, tystnar en stund, kanske tittar på fågeln som nyss flög förbi, sen ett litet tamt uuuhhh, drömmer sig bort och önskar att man kunde flyga, sen kommer på att man är ledsen, ett nytt UUääähhh - fast inte fullt lika mycket som första gången, sen ett avslutande uuuuuh...
       Under tiden som ungen har gått - på väg mot tröst hos fröken - och varit sådär tveksamt ledsen så har ungen glömt bort varför den är ledsen. Den har bara vandrat sakta framåt, stönat lite, och varit totalt ledlös.
        Som en zombie, ungefär.