Let's talk about OS
Damernas stavhopp-final blev tillslut en lite mini-klassiker, men det skulle dröja tills det allra sista hoppet. Isinbayeva visade en måttlig glädje när guldet hade säkrats - och där och då visade hon vad som verkligen driver henne. Rekorden.
Jag trodde faktiskt inte att hon skulle greja det. Nog för att hon är en makalös idrottare - men det är sällan som man sätter ett världsrekord i det allra sista hoppet. Det är för bra för att hända. Men hon gjorde det. Jag kan inte ens föreställa mig det - men den känslan, när 91 000 människor sitter på en arena och tittar bara på dig, och sedan få sätta ett världsrekord. Ja...den känslan. Mäktigt.
Men mitt i detta fantastiska idrottsögonblick så omringas jag av svarta demoner. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte låta bli att misstänka.
Det finns så många människor som förstört det fina i idrott. Det rena och lyckliga. Jag pratar om De dopade. Tack vare deras osmakliga beteende så går det numera inte undvika misstankarna mot de allra bästa.
Det finns två idrottare som jag verkligen inte vill ska vara dopade. Den ena är Yelena Isinbayeva - den andre är Michael Phelps. Låt inte vår beundran vara förgäves. Snälla låt det vara så att ni är fantastiska idrottare. Snälla låt det vara ett bevis på att träning, vilja, och talang kan ta dig till oanade höjder. Snälla låt det vara så.
Men jag tror på det goda. Jag tror att det går att krossa drömgränser om man vill och vågar.
