Ensam i en lägenhet...
"Det här har växt till någonting mycket större än jag förmår att hantera.
Jag söker inom mig för vägledning, men jag famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud. Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min - det finns inte längre.
Man kan tycka att din frånvaro skulle göra det så otroligt mycket lättare.
Men.
Att vara så nära, och samtidigt så oceaniskt långt borta, gör så djävulskt ont.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur naiv jag är. Det är nästan litegulligt skrämmande.
Känslan av otillräcklighet är så enormt plågsam. Utan att blinka kan jag säga att den känslan är bland de mest smärtsamma man kan drabbas av. Man blir sårbar, eller mitt fall; ännu sårbarare, och tar hellre ett steg bakåt än ett steg framåt.
Om det ändå fanns någon att klandra. Någon att lägga all skuld på. Någon att peka på och säga: "Där går anledningen till min sorg och frustration." Någon att tömma alla sina svarta tyngder på.
Men det finns ingen. Jag kan inte ens klandra mig själv.
Så varför gör jag det ändå?
Allt jag har att ge är min kärlek. Min eviga kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig. Någon gång måste du bli själv.
Allt jag ville vara att synas, att du skulle se mig. Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan."
Jag söker inom mig för vägledning, men jag famlar i blindo.
Hur jag än försöker ta mig över murarna så kommer jag inte längre än till en viskande och oskyldig hälsning.
Jag älskar dig så mycket. Så mycket att jag blir rädd för dig.
Det enda som betyder någonting är att få ut dig ur mitt huvud. Jag kan ta ditt namn i min mun, och i bästa fall; dina läppar mot mina. Men att känna din puls slå i takt med min - det finns inte längre.
Man kan tycka att din frånvaro skulle göra det så otroligt mycket lättare.
Men.
Att vara så nära, och samtidigt så oceaniskt långt borta, gör så djävulskt ont.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur naiv jag är. Det är nästan lite
Känslan av otillräcklighet är så enormt plågsam. Utan att blinka kan jag säga att den känslan är bland de mest smärtsamma man kan drabbas av. Man blir sårbar, eller mitt fall; ännu sårbarare, och tar hellre ett steg bakåt än ett steg framåt.
Om det ändå fanns någon att klandra. Någon att lägga all skuld på. Någon att peka på och säga: "Där går anledningen till min sorg och frustration." Någon att tömma alla sina svarta tyngder på.
Men det finns ingen. Jag kan inte ens klandra mig själv.
Så varför gör jag det ändå?
Allt jag har att ge är min kärlek. Min eviga kärlek. Men jag älskar utan mottagare.
Du står inte i tystnad själv, men jag väntar på dig. Någon gång måste du bli själv.
Allt jag ville vara att synas, att du skulle se mig. Men du lämnade mig ensam, utan att ens ha haft mig.
När jag tänker på dig glömmer jag bort att andas. Minnet av dig kväver mig.
Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan."
Kommentarer
Postat av: Anna
Jone, du slkriver så fint o så bra.. får man skriva så..?=) fortsätt med det, jag följer med intresse..=) hoppas att det är schysst därborta i Norge.. ha det kul! kramen
Trackback
