Ensam i min dröm...
"Så här är vi. Igen.
Jag har klarat det utan dig.
Jag försökte verkligen.
Igen.
Jag har klarat det utan dig. Fortsatt.
Om du kunde se. Men jag är osynlig för henne.
Hur många vägar måste en man vandra innan du kan kalla honom en man? Jag har vandrat länge nu. Fortfarande samma vilsna pojke.
Kokain i mitt huvud och blod. Ständigt detta kokain.
Jag vandrar stenad. Utan rus. Som en rullande sten. Man sparkar på mig, hit och dit, ibland framåt, oftast bakåt. Kastar mig, hit och dit. Som en fullständigt okänd.
...och ingen vet mitt namn.
Du känner inte mig, och du bryr dig inte ens. Du känner inte mig och du bär inte mina kedjor.
Jag har sparat alla breven. Försökt att hitta ord för att skriva tillbaka. Med varje brev och varje ord finns det ett dolt meddelande om en pojke som älskar en flicka.
Varför räknas inte jag?
Det du inte känner kan du inte visa, och det du inte tänker kan du inte säga.
Är det så jävligt?
Försök inte att förstå mig. Jag drömmer bort mina dagar. Jag lyssnar inte på vad folk säger. De förstår ändå inte. Jag drömmer mig fram till en verklighet.
Lyckliga människor fantiserar aldrig.
Jag vill vara en del, men letar efter kärlek i ett genomskinligt hjärta.
Bäst att hålla sig till sina drömmar.
Jag mötte en flicka i en dröm jag hade för länge, länge sedan. Jag älskade verkligen henne. För länge sedan.
Det fanns ingen tid för oss. Världen förstår inte, för den lämnade ingen tid för oss. Vad är värt här i livet om man inte får vara med den man älskar? Om jag kunde ändra på någonting i livet så skulle jag ge tid till oss.
Jag skulle vilja säga att du är min enda rädsla, och när jag drömmer så försvinner den sakta. När jag vaknar är jag vid din sida, och känner ditt hjärta.
Slut - och slut på vår tid tillsammans."
Jag har klarat det utan dig.
Jag försökte verkligen.
Igen.
Jag har klarat det utan dig. Fortsatt.
Om du kunde se. Men jag är osynlig för henne.
Hur många vägar måste en man vandra innan du kan kalla honom en man? Jag har vandrat länge nu. Fortfarande samma vilsna pojke.
Kokain i mitt huvud och blod. Ständigt detta kokain.
Jag vandrar stenad. Utan rus. Som en rullande sten. Man sparkar på mig, hit och dit, ibland framåt, oftast bakåt. Kastar mig, hit och dit. Som en fullständigt okänd.
...och ingen vet mitt namn.
Du känner inte mig, och du bryr dig inte ens. Du känner inte mig och du bär inte mina kedjor.
Jag har sparat alla breven. Försökt att hitta ord för att skriva tillbaka. Med varje brev och varje ord finns det ett dolt meddelande om en pojke som älskar en flicka.
Varför räknas inte jag?
Det du inte känner kan du inte visa, och det du inte tänker kan du inte säga.
Är det så jävligt?
Försök inte att förstå mig. Jag drömmer bort mina dagar. Jag lyssnar inte på vad folk säger. De förstår ändå inte. Jag drömmer mig fram till en verklighet.
Lyckliga människor fantiserar aldrig.
Jag vill vara en del, men letar efter kärlek i ett genomskinligt hjärta.
Bäst att hålla sig till sina drömmar.
Jag mötte en flicka i en dröm jag hade för länge, länge sedan. Jag älskade verkligen henne. För länge sedan.
Det fanns ingen tid för oss. Världen förstår inte, för den lämnade ingen tid för oss. Vad är värt här i livet om man inte får vara med den man älskar? Om jag kunde ändra på någonting i livet så skulle jag ge tid till oss.
Jag skulle vilja säga att du är min enda rädsla, och när jag drömmer så försvinner den sakta. När jag vaknar är jag vid din sida, och känner ditt hjärta.
Slut - och slut på vår tid tillsammans."
Kommentarer
Trackback
