Ensam på ett golv...
"Äntligen fick jag träffa dig. Igen. På riktigt. Mitt hjärta slog snabbare än vad som antagligen är hälsosamt.
Ett leende. En blick. En röst att gå igenom eld och krig för. På några sekunder kom alla känslorna tillbaka. På ett ögonkast var jag tillbaka i den djupa grop som jag nyligen intalat mig själv att jag klättrat upp ifrån.
Vissa stunder var jag tillbaka i den där känslan då jag var den lyckligaste människan på jorden. Vissa stunder var allt som bortblåst. Vissa stunder var allt på en nivå som jag, dessvärre, måste finna mig i att acceptera. The Friend-zone.
Det enda jag behövde göra var att springa iväg med dig - om än bara till närmaste rum, titta dig i ögonen och prata direkt från mitt hjärta. Därefter hade jag gjort mitt. Mitt öde skulle ligga i dina händer.
Men jag vet ju redan svaret.
Men jag vet ju inte svaret.
Jag vet inte vilket jag är mest rädd för. Att veta eller inte veta.
Du vet inte vad du går miste om förrän du har testat det. Inte i det här fallet, i alla fall. Jag lovar dig, av hela min själ - jag skulle inte göra dig besviken.
Jag besitter på mer än vad någon någonsin skulle ha modet att ge. För dig.
Hur länge ska du hemsöka mig?
Så länge du vill.
Det smärtar att tvingas säga hej då till dig. Jag är redo nu. På riktigt. Jag är trött på att plåga mig själv. Jag har härmed förlorat dig för sista gången. Jag tar mig själv i handen - och går vidare.
Står kvar som en vän.
Mitt livs kärlek? Vet inte. Antagligen.
Jag drömde om dig inatt. Jag stod ensam ute på gatan - då jag plötsligt fick syn på dig på andra sidan. Jag började springa mot dig. Kom närmare och närmare. Lycka. Ett steg till. Men precis innan jag kunde omfamna dig så föll jag handlöst ner i marken.
Då vaknade jag.
...och vem sa att drömmar inte är verklighet?"
Ett leende. En blick. En röst att gå igenom eld och krig för. På några sekunder kom alla känslorna tillbaka. På ett ögonkast var jag tillbaka i den djupa grop som jag nyligen intalat mig själv att jag klättrat upp ifrån.
Vissa stunder var jag tillbaka i den där känslan då jag var den lyckligaste människan på jorden. Vissa stunder var allt som bortblåst. Vissa stunder var allt på en nivå som jag, dessvärre, måste finna mig i att acceptera. The Friend-zone.
Det enda jag behövde göra var att springa iväg med dig - om än bara till närmaste rum, titta dig i ögonen och prata direkt från mitt hjärta. Därefter hade jag gjort mitt. Mitt öde skulle ligga i dina händer.
Men jag vet ju redan svaret.
Men jag vet ju inte svaret.
Jag vet inte vilket jag är mest rädd för. Att veta eller inte veta.
Du vet inte vad du går miste om förrän du har testat det. Inte i det här fallet, i alla fall. Jag lovar dig, av hela min själ - jag skulle inte göra dig besviken.
Jag besitter på mer än vad någon någonsin skulle ha modet att ge. För dig.
Hur länge ska du hemsöka mig?
Så länge du vill.
Det smärtar att tvingas säga hej då till dig. Jag är redo nu. På riktigt. Jag är trött på att plåga mig själv. Jag har härmed förlorat dig för sista gången. Jag tar mig själv i handen - och går vidare.
Står kvar som en vän.
Mitt livs kärlek? Vet inte. Antagligen.
Jag drömde om dig inatt. Jag stod ensam ute på gatan - då jag plötsligt fick syn på dig på andra sidan. Jag började springa mot dig. Kom närmare och närmare. Lycka. Ett steg till. Men precis innan jag kunde omfamna dig så föll jag handlöst ner i marken.
Då vaknade jag.
...och vem sa att drömmar inte är verklighet?"
Kommentarer
Postat av: Morgan
Men va fan. Ta dig i kragen och hitta lite mod i den där kroppen!!!!!!!!
Postat av: J
Du måste skilja på vad som är reality och fiction...ett tips: kursiv stil = fiction...
Postat av: Morgan
Tror jag inte ett dugg på...det finns nog lite sanning i det du skriver i alla fall.
Trackback
