Jag ska nog lyckas

Jag har bara varit på en begravning tidigare. Jag var 7 år och den som skulle begravas var min brorson. Då visste jag knappt vad sorg innebar. Men jag såg alla ledsna människor. Alla ansikten. Alla tårar. Från den dagen har jag fruktat döden mest av allt i livet.
      Så många kvällar och nätter jag har sprungit in till mamma och pappa i deras sovrum och bett dem lova på hedersord att aldrig lämna mig. Än idag kan jag inte släppa in begreppet "döden" i mitt huvud utan att vrida och vända på mig i panik.
      Idag var en svår dag. Jag visste om att det skulle bli jobbigt - men att det skulle bli så fasansfullt tungt, det kunde jag aldrig förutse.
      Ändå var det vackert, och väldigt värdigt en av de finaste personer som har vandrat på denna jord.
      Trots att det var en öppen begravning så var kyrkan fullsatt. Att se alla de många människor som samlats för att ta ett sista fysiskt farväl - det var enormt mäktigt och fint. Det säger mycket om vilken sorts person Örjan är.
      En människa som man tycker om. En människa som berör. En människa som man aldrig glömmer.

Så gott som hela laget var där. Även fast man inte sa någonting så kändes det ändå. "Vi är här tillsammans. Vi delar sorgen. Vi delar saknaden. Vi stödjer varandra."
      Tack för det.


PS. All kärlek till en fantastiskt stark kvinna och två små kottar.