Affärsmöte
Kaos. Så kan man, enbart, beskriva min återkomst till min gamla arbetsplats - dagiset Regnbågen.
De små liven hade precis avnjutit ett julbord, och på vänliga men skarpa order ifrån fröknarna så var det nu dags att "ta det lite lugnt efter lunchen" med en bok eller något spel.
Det var då Fröken Jonatan gjorde entré.
Plötsligt slutade ordet "lugnt" att existera i de små livens värld - och följdaktligen valde de att röja satan istället. Herre jävlar vilket liv det blev!
Fröknarnas uppmaningar om att "sluta, ta det lugnt och varva ner" rann av de små liven som vatten i öknen. Här skulle det fanimej busas. Problemet var bara att jag inte var på bushumör. Efter ett tag tyckte jag nästan synd om barnen. De försökte och försökte och försökte att locka på min uppmärksamhet - men ingenting bet.
Tro nämligen inte att jag är stolt över denna Beatles-hysteri. Oh no. Det tilltalar mig inte. Det blir bara överspel så det står härliga till. Uppmärksamhet, smicker och tacksamhet - det sväljer jag i mig med glädje och lycka. Men okontrollerad hysteri, det kan jag vara utan.
När man är tvungen att sparka iväg en fastklamrande unge ifrån benet när man ska till och gå - då har det gått för långt.
Trots det var det ett kärt återseende. Många finna minnen ryms innanför de där väggarna, och fan vet när jag summerar min yrkeskarriär om några år om inte de tre åren som jag hade på Rengbågen kommer tillhöra de allra bästa.
Synd bara att inte Boppe eller Bosse var där. Eller Ita. Bara Jimbo.
De små liven hade precis avnjutit ett julbord, och på vänliga men skarpa order ifrån fröknarna så var det nu dags att "ta det lite lugnt efter lunchen" med en bok eller något spel.
Det var då Fröken Jonatan gjorde entré.
Plötsligt slutade ordet "lugnt" att existera i de små livens värld - och följdaktligen valde de att röja satan istället. Herre jävlar vilket liv det blev!
Fröknarnas uppmaningar om att "sluta, ta det lugnt och varva ner" rann av de små liven som vatten i öknen. Här skulle det fanimej busas. Problemet var bara att jag inte var på bushumör. Efter ett tag tyckte jag nästan synd om barnen. De försökte och försökte och försökte att locka på min uppmärksamhet - men ingenting bet.
Tro nämligen inte att jag är stolt över denna Beatles-hysteri. Oh no. Det tilltalar mig inte. Det blir bara överspel så det står härliga till. Uppmärksamhet, smicker och tacksamhet - det sväljer jag i mig med glädje och lycka. Men okontrollerad hysteri, det kan jag vara utan.
När man är tvungen att sparka iväg en fastklamrande unge ifrån benet när man ska till och gå - då har det gått för långt.
Trots det var det ett kärt återseende. Många finna minnen ryms innanför de där väggarna, och fan vet när jag summerar min yrkeskarriär om några år om inte de tre åren som jag hade på Rengbågen kommer tillhöra de allra bästa.
Synd bara att inte Boppe eller Bosse var där. Eller Ita. Bara Jimbo.
Kommentarer
Trackback
