Jag ska nog lyckas

Sagan om FJK-Edman är över.
     Idag var jag inne på redaktionen för att ta byline-bilder till tidningen. Med rödblommiga kinder och en lätt andfåddhet småjoggade jag upp för trapporna - stressad och förbannad på mig själv för att jag alltid ska vara ute i sista sekunden.
     Vem är då den första jag ser när jag kliver in på nyhetsredaktionen? Jo, en lång lintott som sticker upp sitt huvud från en dataskräm och långsamt höjer armer i en "hallå"-gest.
     FJKKK-Edman.
     Jag ler mitt allra ansträngaste leende och höjer sakta mitt huvud bakåt i en "hej på dig också"-hälsning. Här sitter denna person alltså, som vem som helst inne på redaktionen, och jobbar. En i gänget.
    "Hej, hej.", kände jag mig som.
    Stod och snackade lite skit med nyhetschef Ljung ett tag - men jag kunde inte koncentrera mig, för allt jag såg var en lång lintott bakom en dataskärm vid ett skrivbord.
     Skrivbord.
     Jag vet ju varför förhållandena är som de är. Jag har min lilla tjäns på dagiset fram till sommaren, medan FJK-Edman lallar runt och spelar pingis på heltid. Klart som fan det finns utrymme för honom att briljera då. Det finns ju egentligen ingenting att haka upp sig på - om det inte vore för att han skrev så illa att bokstäverna måste skämmas för att ha haft sitt ursprung i hans huvud.
     Men nu ger jag mig alltså.
     Finito.
     Jag låter ödet ha sin gång. Det som händer det händer. Jag står i kulisserna så länge och ser på. Jag kan vänta.
     Ett tag i alla fall...