Ta mig tillbaka till Easy street
Det är nätterna som värst.
Jag fasar för de stunder då jag tvingas umgås med mig själv. Ensam med mina egna tankar. Då finns ingen återvändo. Det enda man kan göra är att lyssna.
Jag funderar på hur bränd man kan bli. Kan det hålla i sig livet ut? Just nu känns det så. Lusten är lika med noll, och jag orkar egentligen inte ta mig för mer än det som mina vänner dukar upp. Vi skrattar - och jag får utrymme att tänka på något annat för en kort sekund. Men ångesten kommer alltid tillbaka. Någon gång måste jag bli själv igen.
Jag ser kärlek runtomkring mig hela tiden - det är oundvikligt och vackert på något sätt. Men det är också plågsamt. Det blir en ständig påminnelse om vad jag inte har, och vad jag gick miste om. Eller vad jag inte vågade testa. Jag var en jävla nolla och det kommer för alltid att hemsöka mig. Det gör ont att veta - men lika ont att undra.
Det sägs att man inte kan sakna det man inte har, eller aldrig har haft - men det är lögn. Det vet jag nu.
Jag saknar de stunder då jag var hel som människa.
Det är vid de tillfällena som jag är ensam med mina tankar som jag inser det - och det är därför jag aldrig vill gå hem. Jag vill aldrig att det ska bli mörkt.
Det är inte självömkan och det är inget tecken på svaghet. Det är en ren och skär längtan efter att få vara lycklig.
Jag var lycklig.
Jag fasar för de stunder då jag tvingas umgås med mig själv. Ensam med mina egna tankar. Då finns ingen återvändo. Det enda man kan göra är att lyssna.
Jag funderar på hur bränd man kan bli. Kan det hålla i sig livet ut? Just nu känns det så. Lusten är lika med noll, och jag orkar egentligen inte ta mig för mer än det som mina vänner dukar upp. Vi skrattar - och jag får utrymme att tänka på något annat för en kort sekund. Men ångesten kommer alltid tillbaka. Någon gång måste jag bli själv igen.
Jag ser kärlek runtomkring mig hela tiden - det är oundvikligt och vackert på något sätt. Men det är också plågsamt. Det blir en ständig påminnelse om vad jag inte har, och vad jag gick miste om. Eller vad jag inte vågade testa. Jag var en jävla nolla och det kommer för alltid att hemsöka mig. Det gör ont att veta - men lika ont att undra.
Det sägs att man inte kan sakna det man inte har, eller aldrig har haft - men det är lögn. Det vet jag nu.
Jag saknar de stunder då jag var hel som människa.
Det är vid de tillfällena som jag är ensam med mina tankar som jag inser det - och det är därför jag aldrig vill gå hem. Jag vill aldrig att det ska bli mörkt.
Det är inte självömkan och det är inget tecken på svaghet. Det är en ren och skär längtan efter att få vara lycklig.
Jag var lycklig.
Kommentarer
Trackback
