Jag ska nog lyckas

Jag är en idiot. På riktigt.
     Jag är en nolla. En loser. En nobody. Jag är ett mesigt jävla exempel på en man. Jag är en feg stackare. Jag är till och med ynklig. Jag är räddare än en kanin. Jag är osynlig. Jag är en åsna. Jag är dum i huvudet. Jag är helt jävla lost. Jag är en idiot.
      Jag skiter i hur många gånger jag har sagt det förr - men man vet inte hur mycket man älskar någonting förrän man har förlorat det.
      Jag är verkligen en idiot.
      I måndagskväll upplevde jag den bästa tiden i mitt 22-åriga liv. I tisdags var jag tveklöst världens lyckligaste människa. I onsdagsnatt var jag världens ensammaste man.
      Jag hade Kärleken i min hand - men i mitt vilsna lilla jag tappade jag taget. Jag lät henne falla medan jag stod bredvid och såg på.
      Jag är en jävla idiot.
      Jag ville så mycket - kanske för mycket, och mitt i denna lycka som jag upplevde så glömde jag bort att det finns ett "här och nu". Jag blundade alldeles för länge. Tillslut var hon borta.
      Kanske var hon borta redan från början, men jag vägrar att tro det. Jag tog inte striden. Istället tog jag henne för givet. Det enda jag ville göra var att ta hennes hand och springa därifrån. Någonstans. Långt bort. Någonstans där det bara var hon och jag. Någonstans där världen väntade utanför.
      Men jag gjorde aldrig det - för jag är en idiot.
      Jag har letat så länge efter "den rätte". Just nu kan jag inte tänka mig någon mer "rätt" än henne. Det kan låta konstigt, men under en veckas tid fanns det ingenting annat i mitt huvud än henne (förutom då vi kollade på Scrubs-avsnitt, men då var jag ju tvungen att koncentrera mig på det). Hon fanns i mitt huvud hela tiden. Jag har aldrig kännt en så stark dragning till en annan människa. Aldrig. Det gjorde nästan ont.
       Kanske var det just smärtan som gjorde att jag inte vågade. Rädslan för att bli bränd var för stor. Men vad vet jag - jag är ju en idiot.
       Man behöver inte vara pojkvän-flickvän för att få sitt hjärta krossat - det räcker för mig att ha ett hjärta som glöder vid minsta lilla ögonkast på en människa jag tycker om. Jag har fått mitt hjärta krossat så många gånger att jag för länge sedan slutade hålla räkningen. På den nivån befinner jag mig.
       ...och än en gång står jag där, med en dämpande medicin i ena handen - och ett krossat hjärta i den andra handen. 
       Det krävs en dåre för att få den mest uppenbara lyckan att försvinna - och för mig har lyckan aldrig varat mer än i några få andetag.
       Det är därför jag alltid kommer att vandra på de ensammas promenad.
       Just nu bor Håkan i mig, och tillsammans skriker vi: "...och vad vet du om när hjärtat kan bränna, för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är mitt eget fel, vad som än hände med mitt hjärta. Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan."
        Jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden fem dygn - men en idiot får inte sådana chanser. Det är straffet för att man är en idiot.
         Men trots att det blöder i mitt hjärta av att tänka på vad jag gjort, så kommer jag aldrig att glömma den tiden då jag  var världens lyckligaste människa.