Gryningstid
Jag har varit sjuk. I snart tre veckor.
Visst har man sett det på film, men jag trodde aldrig att det kunde vara så svårt att glömma ett ansikte.
Det var nog inga som såg det - men jag gav hela hjärtat rakt ut. Utan mottagare, skulle det visa sig. Kanske var det för osynligt - kanske fanns där ingen som ville ta emot hjärtat.
Hur som helst vet jag nu vad det handlar om, vad alla pratar om - och jag gillar det. Nu vet jag, och nästa gång kommer jag att vara beredd. Nästa gång kommer jag inte att släppa taget.
Om det nu blir någon nästa gång...
Det gör ont att titta tillbaka, men jag kommer aldrig någonsin att glömma. Bara blunda. I resten av mitt liv kommer jag att blunda när jag tittar tillbaka. Smärtan av att undra kommer nog i mitt fall bli lindrigare än smärtan av att veta. Jag vill aldrig någonsin veta. Såret kommer att läka - men ärren de består.
Det är dags att stänga dörren till det som har varit. Jag vill inte - men jag måste. Annars kommer jag sakta men säkert gå under inifrån.
Kärlek är ett spel med höga insatser - ju mer man satsar desto hårdare blir smällen. Men för vissa känns även de små insatserna. Det beror på hur känslig man är. Jag är en ängslig spelare som är rädd om sina känslor. Det börjar bli tröttsamt att förlora om och om igen.
Spelar det någon roll? Kanske ingen. Kanske allt egentligen? Vad vet jag? Jag vet bara då och nu. Det som var då är borta, och utom kontroll. Det som är nu är däremot mera kontrollerbart.
Andningen börjar gå lättare. Hålet blir mindre. Jag skrattar mer. Jag har till och med börjat sjunga igen. Kanske är clownen på väg tillbaka?
Det är dags att säga hej då till det som har varit. Dags att börja blunda. Kanske syns vi någon gång i framtiden. Kanske aldrig mer. Det var kul att träffas, i alla fall.
Jag har äntligen börjat landa.
Visst har man sett det på film, men jag trodde aldrig att det kunde vara så svårt att glömma ett ansikte.
Det var nog inga som såg det - men jag gav hela hjärtat rakt ut. Utan mottagare, skulle det visa sig. Kanske var det för osynligt - kanske fanns där ingen som ville ta emot hjärtat.
Hur som helst vet jag nu vad det handlar om, vad alla pratar om - och jag gillar det. Nu vet jag, och nästa gång kommer jag att vara beredd. Nästa gång kommer jag inte att släppa taget.
Om det nu blir någon nästa gång...
Det gör ont att titta tillbaka, men jag kommer aldrig någonsin att glömma. Bara blunda. I resten av mitt liv kommer jag att blunda när jag tittar tillbaka. Smärtan av att undra kommer nog i mitt fall bli lindrigare än smärtan av att veta. Jag vill aldrig någonsin veta. Såret kommer att läka - men ärren de består.
Det är dags att stänga dörren till det som har varit. Jag vill inte - men jag måste. Annars kommer jag sakta men säkert gå under inifrån.
Kärlek är ett spel med höga insatser - ju mer man satsar desto hårdare blir smällen. Men för vissa känns även de små insatserna. Det beror på hur känslig man är. Jag är en ängslig spelare som är rädd om sina känslor. Det börjar bli tröttsamt att förlora om och om igen.
Spelar det någon roll? Kanske ingen. Kanske allt egentligen? Vad vet jag? Jag vet bara då och nu. Det som var då är borta, och utom kontroll. Det som är nu är däremot mera kontrollerbart.
Andningen börjar gå lättare. Hålet blir mindre. Jag skrattar mer. Jag har till och med börjat sjunga igen. Kanske är clownen på väg tillbaka?
Det är dags att säga hej då till det som har varit. Dags att börja blunda. Kanske syns vi någon gång i framtiden. Kanske aldrig mer. Det var kul att träffas, i alla fall.
Jag har äntligen börjat landa.
Kommentarer
Trackback
