Jag ska nog lyckas

Man kan ha vänner - och kan man ha vänner. Sedan kan man ha bröder.
     Jag känner mig så oerhört privilegad och tacksam för mina bröder. Det är få förunnat att ha sådana vänner som jag besitter på, och jag tackar Gud för att jag får vara i deras närhet. Att jag får vara en av dem.

      Det hade varit snudd på omöjligt för ett år sedan - men ikväll visade vi verkligen hur långt vi har nått i våran relation. På ett paket juice, dessutom.

      Jag kan se oss om 15-20 år, hur vi sitter på klipporna. Kanske i skärgården. Tillsammans med våra fruar och flickvänner sitter vi och pratar och skrattar, medan barnen leker någonstans i bakgrunden. Kanske att de minsta ligger och sover.

      ...och kvällen dör aldrig.

     Just nu finns det ytterst få områden som vi inte kan vidröra, som vi inte kan prata om, som inte tåls att ventileras. Visst finns det fortfarande en inre privat egendom hos var och en av oss - så måste det vara. Men de områdena är som sagt få.

     Det är sällan ord betyder så mycket som när de kommer ifrån mina bröder. Man vill må bra, och man vill att de andra ska må bra. Man vill må bra tillsammans. Jag törs påstå att vi har någonting som inte många andra har - och det gör mig så förbannat stolt.

     Man kan vara sur, man kan vara arg, man kan vara riktigt jävla förbannad - men vi hittar alltid tillbaka till varandra inom en kort sekund.

     Vem vet hur det ser utom 10 år, eller 5 år? Vem vet hur det ser ut om 1 år? Det enda jag vet är att just nu är vi riktigt starka. På gränsen till oslagbara.
     Genom att bearbeta det som varit, behandla det som är nu, och planera för det som kommer så är det bara vi själva som avgör vad det blir av det.