För en lång, lång tid sedan.
Ja, sjung om studentens lyckliga dar', var det. I onsdags såg jag Ulvesundseleverna ta studenten - och igår var det alltså min lillebrors tur.
Stiffa sa igår " - Fan va kul att ta studenten igen. Man är ju så jävla lycklig över att skolan är slut."
Men jag vet inte om jag var så jävla lycklig. Jag hade mest ångest. Nu var man ju tvungen att ta tag i saker och ting, istället för att vaggas runt i den trygga kokong som skolan faktatiskt var. Kanske det var därför studenten blev som den blev för mig. En dimma. Jag försökte fly det uppenbara. Fly verkligheten.
Så här var det...
Efter en champagnefrukost hemma hos Wågenberg, där jag självfallet var tvungen att testa samtliga klasskamraters champagne, så samlades vi på torget nedanför kyrkan.
Med studentmössan på svaj och ett lagomt seriöst intryck satte jag ribban för denna student. Här är vi samlade - avgångsklass 02MP.
Folk i min omgivning fasade när jag närmade mig dem. "Måtte han inte komma fram till mig!!!" Men den här lilla tösen hann inte undan.
Väl i kyrkan var det hög tid att varva ner. Att andas. Dock varvade jag ner så mycket att jag nästan somnade. Bredvid mig syns Björnen Latvela och Kevva.
Här har vi kommit till det klassiska klassrummet med de fantastiska fönsterväggarna. Jag intog platsen på golvet. Vet inte varför, men det kändes rätt.
Här är hon i mitt våld igen - den lilla tösen. Men denna gång i ett mer vänskapligt sammanhang.
Tittut! "Får man fresta med ett samlag?"
Självklart var vi tvugna att föreviga denna underbara dag på ett mer professionellt plan. Här syns jag med Ekka, Stiffa och Kevva.
...men det är tröttsamt att ta bilder ibland...
...så jag vilar mig en stund på den mjuka Ekka. Till vänster har en Martin dykt upp.
"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeenteeen..." - och den lilla pojken (fjärde från vänster) är farligt nära att tappa sitt betyg ner bland den ofantligt stora folkmassan.
Som tur är hamnade betyget bara på balkongens stenplattor.
Arne Anka och hans vapendragare Kent-Gösta firar att...ja, de firar någonting.
"Titta en pojke", säger Kent-Gösta. "Ha ha, ja...", instämmer Arne Anka.
"Vart fan är vi?", frågade Kent-Gösta. "Jag har ingen aning, men fortsätt att le för helvete", svarade Arne Anka. "Vad gör vi nu då?", undrade Kent-Gösta. "Jag vet inte. Vi måste försöka komma härifrån på något sätt.", sa Arne Anka. "Ska vi höras sen?", frågade Kent-Gösta. "Det vet du.", svarade Arne Anka.
Stiffa sa igår " - Fan va kul att ta studenten igen. Man är ju så jävla lycklig över att skolan är slut."
Men jag vet inte om jag var så jävla lycklig. Jag hade mest ångest. Nu var man ju tvungen att ta tag i saker och ting, istället för att vaggas runt i den trygga kokong som skolan faktatiskt var. Kanske det var därför studenten blev som den blev för mig. En dimma. Jag försökte fly det uppenbara. Fly verkligheten.
Så här var det...
Studenten 2005
Efter en champagnefrukost hemma hos Wågenberg, där jag självfallet var tvungen att testa samtliga klasskamraters champagne, så samlades vi på torget nedanför kyrkan.
Med studentmössan på svaj och ett lagomt seriöst intryck satte jag ribban för denna student. Här är vi samlade - avgångsklass 02MP.
Folk i min omgivning fasade när jag närmade mig dem. "Måtte han inte komma fram till mig!!!" Men den här lilla tösen hann inte undan.
Väl i kyrkan var det hög tid att varva ner. Att andas. Dock varvade jag ner så mycket att jag nästan somnade. Bredvid mig syns Björnen Latvela och Kevva.
Här har vi kommit till det klassiska klassrummet med de fantastiska fönsterväggarna. Jag intog platsen på golvet. Vet inte varför, men det kändes rätt.
Här är hon i mitt våld igen - den lilla tösen. Men denna gång i ett mer vänskapligt sammanhang.
Tittut! "Får man fresta med ett samlag?"
Självklart var vi tvugna att föreviga denna underbara dag på ett mer professionellt plan. Här syns jag med Ekka, Stiffa och Kevva.
...men det är tröttsamt att ta bilder ibland...
...så jag vilar mig en stund på den mjuka Ekka. Till vänster har en Martin dykt upp.
"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studeenteeen..." - och den lilla pojken (fjärde från vänster) är farligt nära att tappa sitt betyg ner bland den ofantligt stora folkmassan.
Som tur är hamnade betyget bara på balkongens stenplattor.
Arne Anka och hans vapendragare Kent-Gösta firar att...ja, de firar någonting.
"Titta en pojke", säger Kent-Gösta. "Ha ha, ja...", instämmer Arne Anka.
"Vart fan är vi?", frågade Kent-Gösta. "Jag har ingen aning, men fortsätt att le för helvete", svarade Arne Anka. "Vad gör vi nu då?", undrade Kent-Gösta. "Jag vet inte. Vi måste försöka komma härifrån på något sätt.", sa Arne Anka. "Ska vi höras sen?", frågade Kent-Gösta. "Det vet du.", svarade Arne Anka.
Kommentarer
Trackback
