Du lever nu
Jag tänkte skriva om Bärsingen - och vilken jävla enfärgad skitblaska det är.
Men något annat dök.
Något viktigare.
För det är så här. Sedan min livsbroder, Andreas Carlsson, börjat skriva små "minnes-noveller" på sin sida så har jag gått i ett enda rus. Ett lyckorus.
Eller ett stolthets-rus, kanske jag ska säga. Dessa små berättelser, korrigerade eller ej, är rent ut sagt fantastiska. Inte bara för berättelserna i sig, och inte bara för språket - utan mest för "uppmålandet". Han ritar upp en bild, färglägger den, knullar den med känslor - och visar upp den för världen. Jag sätter armarna i kors. Jag nickar och ler. Jag visste det.
Precis så här bra är han. Tillsammans skulle vi kunna vandra på marker som ingen annan vandrat - vi skulle kunna skapa något så oändligt mycket större.
Därför skär det i hjärtat när han väljer att kasta bort. Rakt av. Ner i soptunnan. På grund av feghet.
Denna feghet, som kanske bottnar i dåligt självförtroende (?), borde inte få existera. Men det gör den, tyvärr. Det är därför jag tjatar. Det är därför jag skäller. Det är därför jag hatar. Det är därför.
Hoppas du förstår det nu.
Du är så här jävla bra - och det vore ett hån att kasta bort det.
Fantastiskt.
Jag är så jävla stolt.
Jag vet inte riktigt om jag ska tacka för de fina orden och blunda för hatet. Självklart kan vi fortfarande fånga världen i en liten ask och skaka om den till tårar och illamående, vi klarar allt. Med eller utan ett litet hinder i vägen.
ha ha, det räcker nu. du behöver inte överdriva :)
men "ett litet hinder på vägen" ?!?!
kallar du ditt yrkesval för "ett litet hinder på vägen"???
eh...jag vet inte jag...
Men såra inte mina känslor som ett argt bistick, längtan till framgång är större än längtan tillbaka till barndomen och...
Okej, jag överdriver lite. Lessen.
Det är ett hinder i din&min väg, do you know what I mean? Yeah yeah!
