Recension
Morgan Kall
Raised by kings and eagles
Betyg: * * * *
Jag vet inte om han vet om det själv, men Morgan Kall utmanar.
På sitt tredje alster visar det sig så tydligt att det är just - det tredje alstret. Allting känns mer rutinerat, mer moget, mer rätt. Samtidigt är det en mer lågmäld Morgan Kall som visar upp sig.
De upptempo-låtarna som karakteriserat Morgan Kall mest på de senaste skivorna har fått strukit på foten för mer djupa och sävliga kompositioner, även om det fortfarande finns fartfyllda partier på Raised by kings and eagles.
Skivan inleds på ett typiskt Morgan Kall-vis. Ett gitarrintro och en mässande sångröst på versen, följt av en brygga som bygger upp inför en exploderande refräng. En lyckad, och tidigare ofta beprövad, start. Men sedan ryms det bara två sådana låtar till på skivan. En av dem, How many songs does it take to be a star, hör till en av de starkaste spåren. Om Irland och USA skulle få ett barn idag så skulle det låta så - och sällan har ett gitarr-riff varit så medryckande.
Annars är det mycket lågmält och eftertänksamt på Morgan Kalls tredje fullängdare. Det handlar som vanligt om kärlek, bland annat om spruckna sådana. Sadly not for you är ett bokslut kring ett gammalt förhållande - och låten känns, då Morgan Kall verkligen sjunger från hjärtat på detta spår. En fantastisk låt!
Så är även It only takes you seconds - som är det bästa karln spottat ur sig sedan As if the darkness. Det är en enkel men ack så vacker truddilutt - som redan växt sig till en klassiker.
Men jag ställer mig fruktansvärt kluven till We'll begin somewhere else och Blame you for the rain. Båda låtarna bär på otroliga potential - men till min stora besvikelse faller båda av samma anledning. We'll begin somewhere else har en underbar vers - en riktigt enkel, men magiskt sådan, - men dess refräng är rent ut sagt usel. Så äckligt vemodigt och smörigt. Jag gråter, och inte av lycka, Likadant med Blame you for the rain, fast tvärtom. Introt och versen är en plågsam och utdragen historia där ingenting händer - innan en av Morgan Kalls allra bästa refränger tar vid. Så jävla bra - men samtidigt så jävla dåligt. Bakläxa till Andreas!
Räknar man in blaha-blaha-låten Juliette så blir det tre anmärkningar - men annars är det en utmärkt skiva. En fin jämnhet överlag. Morgan Kall har blivit äldre - och bättre. Fortfarande finns det en del att jobba med, men kan han bara lära sig att lyssna till fullo på sin omgivning (och med omgivning menar jag givetvis enbart hans manager) så finns det inga gränser för hur stort det kan bli. Allt växer - och det är bara Morgan Kall som kan bestämma hur stort det ska bli. Jag hoppas för allt i världen att han inte går sin egna väg, för då är riskerna alltför stora att fler Juliette dyker upp.
Till sist. För den uppmärksamme och hängivne så går det också att hitta Morgan Kalls sångdebut på svenska på Raised by kings and eagles.
Raised by kings and eagles
Betyg: * * * *
Jag vet inte om han vet om det själv, men Morgan Kall utmanar.
På sitt tredje alster visar det sig så tydligt att det är just - det tredje alstret. Allting känns mer rutinerat, mer moget, mer rätt. Samtidigt är det en mer lågmäld Morgan Kall som visar upp sig.
De upptempo-låtarna som karakteriserat Morgan Kall mest på de senaste skivorna har fått strukit på foten för mer djupa och sävliga kompositioner, även om det fortfarande finns fartfyllda partier på Raised by kings and eagles.
Skivan inleds på ett typiskt Morgan Kall-vis. Ett gitarrintro och en mässande sångröst på versen, följt av en brygga som bygger upp inför en exploderande refräng. En lyckad, och tidigare ofta beprövad, start. Men sedan ryms det bara två sådana låtar till på skivan. En av dem, How many songs does it take to be a star, hör till en av de starkaste spåren. Om Irland och USA skulle få ett barn idag så skulle det låta så - och sällan har ett gitarr-riff varit så medryckande.
Annars är det mycket lågmält och eftertänksamt på Morgan Kalls tredje fullängdare. Det handlar som vanligt om kärlek, bland annat om spruckna sådana. Sadly not for you är ett bokslut kring ett gammalt förhållande - och låten känns, då Morgan Kall verkligen sjunger från hjärtat på detta spår. En fantastisk låt!
Så är även It only takes you seconds - som är det bästa karln spottat ur sig sedan As if the darkness. Det är en enkel men ack så vacker truddilutt - som redan växt sig till en klassiker.
Men jag ställer mig fruktansvärt kluven till We'll begin somewhere else och Blame you for the rain. Båda låtarna bär på otroliga potential - men till min stora besvikelse faller båda av samma anledning. We'll begin somewhere else har en underbar vers - en riktigt enkel, men magiskt sådan, - men dess refräng är rent ut sagt usel. Så äckligt vemodigt och smörigt. Jag gråter, och inte av lycka, Likadant med Blame you for the rain, fast tvärtom. Introt och versen är en plågsam och utdragen historia där ingenting händer - innan en av Morgan Kalls allra bästa refränger tar vid. Så jävla bra - men samtidigt så jävla dåligt. Bakläxa till Andreas!
Räknar man in blaha-blaha-låten Juliette så blir det tre anmärkningar - men annars är det en utmärkt skiva. En fin jämnhet överlag. Morgan Kall har blivit äldre - och bättre. Fortfarande finns det en del att jobba med, men kan han bara lära sig att lyssna till fullo på sin omgivning (och med omgivning menar jag givetvis enbart hans manager) så finns det inga gränser för hur stort det kan bli. Allt växer - och det är bara Morgan Kall som kan bestämma hur stort det ska bli. Jag hoppas för allt i världen att han inte går sin egna väg, för då är riskerna alltför stora att fler Juliette dyker upp.
Till sist. För den uppmärksamme och hängivne så går det också att hitta Morgan Kalls sångdebut på svenska på Raised by kings and eagles.
Kommentarer
Trackback
