Jag ska nog lyckas

Det är någonting med rum 418. Att få sig en god natts sömn är, nästintill, omöjligt.
     Vi gick och lade oss sist av alla sju personerna i rummet. Klockan var kanske elva. Jag låg och lyssnade på min iPod i ungefär en timme, medan Vampyren och Mr.Tequila låg i sina sängar och pulade med sina datorer. Efter ett tag gjorde sig alla beredda att sova.
     Dryga en och en halv timme senare, efter ett oändligt vridande och vändande i sängen, hörde jag någon som viskade i mörkret.
- (Simon?), (Kan du sova?)
- (Nej.)
- (Inte jag heller...)
      Jag tittade upp och såg två gossar, lika klarvakna som på morgonen då man fyller. Eller fyllde år.
      Vi suckade och vred på oss igen, och igen, och igen...
      Jag hade den angenämna förmånen att få ligga ovanför Krackow - och det blev en otumlande upplevelse. Den mannen måste ha sprungit två hela maraton i sömnen. Han låg där och flög upp och ner, vilket gjorde att den bräckliga sängen skakde som en jordbävning. Så där låg jag och tittade upp i taket och studsade runt. Plus att han snarkade, och gick upp tre gånger för att fylla på en vattenflaska.
       Jag har normalt sett inga som helst problem att somna, vilket oväs eller vilket ljus som än härjar. Men den här gången var det bara för mycket.
       Mr.Tequila sa också att Krackow hade gått upp klockan sex i morse, för att därefter tända lampan i rummet och fixa och dona i 50 minuter innan han tillslut lämnade rummet. Men som tur var sov jag då.

Dock är jag ändå förvånandsvärt pigg, och just nu sitter jag ensam i rummet eftersom de andra pågarna är på stan för sitt fortsatta ragg på jobb.
        Nu ska jag duscha och koka mig en kopp kaffe. God morgon.