Jag ska nog lyckas

Det var en regnig dag. Klockan var strax efter halv fem. Ute var det becksvart. Oktober visade sig ifrån sin allra sämsta sida. Eller i alla fall blötaste.
     Jag satte mig i min bil. I stereon pumpade Rolling Stones - om nu kan pumpa med Time is on my side. Regndropparna smattrade mot fönsterrutan. Det var ett riktigt jävla pissväder. Kallt och ruskigt.
      Då plötsligt fick jag syn på honom. Han som är rädd om håret.
      Han cyklade. Som så många gånger förr. Jag såg på honom att han förbannade vädrets makter. Jag såg på honom att han grät inombords.
      För honom är håret ingen lek. Ingen får röra hans frisyr! Den som kommer emellan honom och hans hår gör det på egen risk.
      Just denna dag var ingen bra dag att vara rädd om frisyren på. Han såg ut som en mycket våt katt där han trampade på pedalerna för allt var han värd - i ett hedersamt försök att sick-sacka sig fram mellan regndropparna.
      Just där och då fylldes jag av faderskänslor för den lilla gossen - men jag ska samtidigt inte sticka under stol med att jag även fylldes av välbehag, och en insikt om att körkortet är en av mitt livs bästa investeringar.