Jag ska nog lyckas

Idag gjorde jag min sista dag på Origa. Nu är jag äntligen free to do what the fuck I want - och what the fuck I want ska jag verkligen göra.
     Det har varit en lärorik period, trots allt. Även om det emellanåt har varit långarandiga dagar så har jag ändå besegrat en stor fiende i mitt liv. Telefonskräcken.
     Nu är allt som har med telefonsamtal att göra en piece of cake - och det känns fruktansvärt befriande.
     Det var lite roligt. Mitt sista samtal blev lite symboliskt över den resa jag gjort. Jag pratade med en tjej i växeln som var nervösare än en 14-årig kille som ska köpa kondomer för första gången - och ju längre samtalet pågick, desto virrigare och mer stressad blev hon. Tillslut var det jag som fick guida henne genom hela proceduren, och efter att jag lugnt och metodiskt lirkat henne igenom samtalet så kunde hon tillslut ge ifrån sig ett befriande skratt - typ "Åh vad jag är dålig på mitt jobb, men det spelar inte så stor roll i det långa loppet"-skrattet.
     Jag tycker att det var ett väldigt fint och värdigt avslut på min tid på Origa. Eleven blev till läraren, liksom.
     Det har även varit en lite stormig tid - då jag hamnade mitt i ett ägarbyte. Kort efter att jag börjat min anställning så blev Hoerbiger-Origa (som företaget egentligen hette) till Parker-Origa (som företaget egentligen heter nu) - och det var några oroliga dagar innan allt blev klart.
     Sedan kommer jag såklart att sakna "Åke". Tokiga gamla Åke. Hans sista humorinsats blev, som så många gånger förr, vid fikat. 
     Åke ville väldigt gärna visa vilken som är hans favorit-stretchning på gymnastiken som han går på - och det blev några dramatiska sekunder där Åke vevade med armarna, snurrade på nacken, vevade, gestikulerade, gjorde fel, gjorde om, stönade, stånkade - och tillslut...tillslut fick till det.
      Roligt var bara det påtänka förnamnet.

Men nu är jag fri - och nu är jag lycklig. Så lycklig att jag bara kan illustrera det med en sång.