Jag ska nog lyckas

Nu är det eld i huset! "Åke" är mig på spåren.
     Jag har länge misstänkt att Åke vet, eller åtminstone anar, att jag skrattar åt honom i smyg - och idag fick jag det bekräftat.
     Det var nyss, vid eftermiddagsfikat, som tokfan konfronterade mig. Åke hade precis gjort en rolig min med sina ögonbryn, varpå jag bubblade inombords och log lite diskret utombords. Trodde jag. Tydligen var jag inte diskret, och det verkade som Åke då hade fått nog.
- Jag tycker att du sitter och flinar ovanligt mycket åt mig, vräkte Åke ur sig.
     Jag slutade bubbla inombords - men leendet på läpparna ville inte försvinna. Tvärtom. Jag började skratta som en nervös idiot. Men Åke skrattade inte. Han satt gravallvarlig och väntade på en motreplik. Jag visste ju inte vad jag skulle säga - "Allt du gör är roligt" kändes inte som en bra förklaring - så därför fick jag dra en rövare.
     Jag hänvisade till en påhittad sekvens som utspelade sig i helgen, och jag vet inte om Åke köpte det men han agerade i alla fall som att han godtog förklaringen.
      Därefter skrattade Åke gott åt det faktum att han trodde att jag satt och garvade åt honom hela tiden, och allt återgick till det normala.
      Men allt är inte som vanligt längre. Åke är en lömsk jävel. Jag tror att han är mig i bakhasorna. Måste vara försiktig nu.