Förlåt för sista gången...
Tydligen ballade jag ur emellanåt i lördags. Sägs det. Det är vad jag har fått återberättat för mig i alla fall.
Det var någon historia om utspillt vin och öl, samt en "liggandes-på-golvet-och-vägra-resa-på-sig"-incident.
Först skrattade jag lite rutinmässigt åt historien - men ganska så omedelbart svepte en känsla av ångest och skam över mig. Jag trodde verkligen att den sidan av mig hade försvunnit, att det tillhörde det förflutna. Jag trodde verkligen det.
Det fanns en tid då jag kunde uppskatta mina egna upptåg, lite sådär på distans. Men den tiden är förbi. Det är inte roligt längre.
Jag känner ingen stolthet eller glädje längre över att vara den personen som krälar längs rännstenen - till allmänt åtlöje. Man kan kanske inte fly från sig själv - men ibland måste man fan försöka.
Kaggen sa: "Jag skäms över dig." - och det träffade hårt.
Jag håller med. Förlåt.
Det var någon historia om utspillt vin och öl, samt en "liggandes-på-golvet-och-vägra-resa-på-sig"-incident.
Först skrattade jag lite rutinmässigt åt historien - men ganska så omedelbart svepte en känsla av ångest och skam över mig. Jag trodde verkligen att den sidan av mig hade försvunnit, att det tillhörde det förflutna. Jag trodde verkligen det.
Det fanns en tid då jag kunde uppskatta mina egna upptåg, lite sådär på distans. Men den tiden är förbi. Det är inte roligt längre.
Jag känner ingen stolthet eller glädje längre över att vara den personen som krälar längs rännstenen - till allmänt åtlöje. Man kan kanske inte fly från sig själv - men ibland måste man fan försöka.
Kaggen sa: "Jag skäms över dig." - och det träffade hårt.
Jag håller med. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
