Jag ska nog lyckas

Jag älskar verkligen svordomar. Det finns inget roligare än en perfekt inlindad svordom i en kommentar. Typ: "De kan ta den där jävla Martin Timell och kasta han åt helvete!". Det är roligt. Min farsa är en mästare på sådana kommentarer. Han hatar alla som är på tv. Utom Agneta Sjödin och Svennis.
      Men skit i det nu.
      Svordomar. För mig finns det, oftast, inget laddat i en svordom. Det är mer ett super-adjektiv. Ett förtydligande av vad någonting är.
      Om man kan konsten att sätta in en svordomar perfekt i en mening - då är man jävligt rolig i Jonatan Björklund-land. En som kan det på ett alldeles förträffligt sätt är Alex Schulman. Här är ett typ-exempel på hur bra han bemästrar denna svåra konst:

"Polisen tog mig igen, för övrigt. De smög på mig bakifrån på Strandvägen. På med blåljusen, ner med rutan och så barska polisrösten: "Stanna din moped." Jag stannde min moped. Poliserna gick ur bilen och vandrade mot mig så långsamt att det var intellektuellt ogreppbart. Det var knappt styrfart på de där två gynnarna när de kom. Att de inte bara ramlade ihop på stället!

Till slut anlände de till mopeden och så inleddes 2000-talets största brottsplatsundersökning. Det var koll av ramar, motorer, cylindrar och registreringsnummer. Och långa samtal till centralen på radion där de ställde en fråga och polisbistert inväntade svaret med kisande blick.

Och så ännu en liten böteslapp för någon minor traffic offence innan jag försvann med kaninpuls, lättad över att de inte upptäckte att jag trimmat den här jävla dåren så till den grad att den fan i helvete utgör en mördarmaskin. HA!"


Titta på det sista stycket. Där har ni det. Det är konst.
      Mästerligt - och mycket, mycket roligt. Jag skrattade högt - och länge.