Jag ska nog lyckas

Jag går emot mig själv nu, men jag kan inte hålla mig.
     Jag måste yttra mig.

Oasis nya är precis så jävla magiskt bra som jag hade hoppats på och räknat med.
     Det är en modern klassiker - och en pungspark på alla som tvivlar på deras kapacitet. Otvunget och...ja, helt briljant!!!
     Förhandssnacket har handlat mycket om groove, Beatles och det mest psykadeliska hittills - och det är inte för inte. Alla de ingredienserna finns med, och tillsammans utgör de en makalös tema-platta. Det finns en röd tråd genom hela Dig out your soul, och varje låt går hand i hand. Det spelar ingen roll om man lyssnar på skivan rakt upp och ner eller om man blandar låtlistan. Allt smälter samman till ett.
     De mer utpräglade och klassiska melodierna är nu utbytta, och istället blandas blues-slingor med folk-rock och rökiga 70-tals-trummor med acapella-stråkar. Resultatet är helt fantastiskt. Det märks att ladsen har varit grymt inspirerade när de spelat in de här två senaste skivorna, för det finns så mycket vilja och passion att det är sanslöst.
     ...och Liam Gallagher! Han sjunger inte bara bättre än någonsin - han har också snart tagit klivet fram som Oasis främsta låtskrivare. Förr brydde han sig bara om att vara rockstjärna. Han gick in i studion och sjöng låtarna som Noel dukade fram, och sedan drog han vidare till puben. Men nu är han inte bara rockstjärna, nu är han också en artist. En konstnär.

Skivan inleds med ett White stripes-riff i den tunga rock-bomben Bag it up, för att sedan fortsätta i en blues-boogie-woogie The Turning.
     Därefter tar Noel över sången i Waiting for the rapture, och det kan vara hans bästa sånginsats hittils. Låten hör även den till de bästa med Noel på sång, och är också en av skivans bästa. Det är ett fruktansvärt driv och väldigt mycket groove.
     Sedan följer första singeln The shock of the lightning - och det är en total överkörning. Låten i sig är faktiskt den enda av sitt slag på skivan, på det sättet att det är låten med mest up-tempo. Jag trodde att hela skivan skulle låta så här, men där hade jag fel.
     Nästa låt är sedan Liams första bidrag på skivan - och det är min favorit. I'm outta time är mer Lennon är Lennon själv, och Beatles-legenden går här igen. Det är smått obeskrivligt, och redan en klassiker. Jag svimmade nästan första gången jag hörde den.
     Beatles-influenserna fortsätter därefter i (Get off your) High horse lady. Noel sjunger likt Bob Dylan och vips är man tillbaka runt en lägereld på prärien på 70-talet. Låten har också en livsfarlig bas-slinga som smyger i bakgrunden.
     Noel sjunger även nästa låt, Falling down, och den är som ett enda långt äventyr. Jag ser framför mig en resa över ett blått öppet hav, som sedan fortsätter över en värld med snötäckta berg och djupa isiga dalar. En episk upplevelse.
     När Gems bidrag sedan tar vid så kommer vi tillbaka till Beatles igen. Det är väldigt mycket Srgt. Peppers över To be where there's life, och väldigt mycket psykadeliskt. Det blir trollbindande och väldigt behagligt.
     Liam andra bidrag, Ain't got nothin', är därefter en fortsättning på Meaning of soul från förra skivan. Pulserande trummor och drivande gitarrer - och en pissed off sångare bakom micken. Låten handlar om ett bråk i München år 2002, varför Liam skriker "Fuck off, you fucking cunts! I'll fucking 'ave ya'!" i bakgrunden. Mäktigt.
     Andy Bells låt The Nature of reality är sedan en grymt tung och groovig historia. Det är Rolling Stones och The Who samtidigt, med ett ilsken gitarr-riff lindat runtom.
     Den avslutande Soldier on är Liams tredje låt på skivan, och det går bara inte att undivka att fängslas av den. Det är så fruktansvärt släpigt och rökigt, och låten är som en långsam promenad genom ett gangster-samhälle - där det när som helst kan smälla. En magisk avslutning på en magisk skiva.

Dig out your soul fick tre getingar av Expressen, med omdömdet "Skärpan är tillbaka" - och det gladde mig, även om jag helst hade sett ett högre betyg.
     Men det får duga jämfört med pissiga fitt-blaskan Aftonbladet, som gav skivan två plus och omdömdet "Ännu en trött skiva från ett trött band."
     Jag höll på att gå upp i upplösningstillstånd när jag läste det, och det gjorde mig fruktansvärt illa berörd. Jag väntar nu på svar från Håkan Steen, som fick ett väldigt argt mail av moi för några dagar sedan. Om han inte svarar så kommer jag att fortsätta bombadera honom med ilskna kommentarer om hur dålig han är, precis som jag gjorde med Markus Larsson som sågade förra skivan Don't believe the truth. Men han hade i alla fall anständigheten att svara på mailen.