Jag ska nog lyckas

Det här med klädstil är lite lurigt.
    Alla har en ju klädstil, mer elle mindre. Vissa medvetet - andra omedvetet. Kläderna man tar på sig formas oftast av hur man är som person, eller i vissa fall hur ens liv ser ut.
    Genom åren har jag tagit mig an ganska många klädstilar. Från början är det ju vanligtvis ens mamma som anger tonen - det vill säga, det mamma tog fram när man var liten det tog man på sig. Så var det även för mig till viss del, men jag började faktiskt ganska tidigt att bestämma själv vad jag skulle bära för plagg.
     Jag har alltid gillat skifta kläder, och när jag var liten så var det inte ovanligt att jag genomförde 3-4 klädbyten om dagen.
      När jag började mellanstadiet så svepte skejt-trenden igenom min generation. De flesta började skejta och klädkoden var då säckiga jeans, alternativt beiga eller svarta chinos, och huv-tröja. Jag skejtade aldrig, men jag anammade skejt-modet. Det var stora uppvikta jeans för hela slanten, kryddat med tyg-skejt-skor. Det var en skön tid.

      Senare på högstadiet så blev det en casual stil. Lite halvslappa jeans, eller under en period även utsvängda jeans, och någon schysst tröja. Men kring årskrus 9 så blev det lite intressantare. Då upptäckte jag garage-rocken, och självklart påverkades min kläd-kod av det. Håret sparades ut och jeansen klipptes sönder. 70-tals-tröjor införskaffades från Brödet och fiskarna och Uff, och jag köpte min första kavaj.
       Tro mig när jag säger att jag var coolaste katten på stan. Ingen såg ut som jag - till en början i alla fall. För efter ett tag gjorde även Jocke Palm en liknande resa, varpå hans polare Krille och Martin Larsson tog efter.
       Denna trend höll i sig fram tills andra året på gymnasiet. Då hade vi hånats under ett års tid av Längan-människorna, med Hassan i spetsen, och vi hade även en egen signatur-melodi när vi gick där. Who let the dogs out.
       Tillslut tröttnade jag - men inte på hånropen, utan på klädstilen - jag återgick till den lite mer städade looken. Det kändes rätt, på något sätt.
       Dock kunde jag inte släppa de udda plaggen helt och hållet, så emellanåt dök det upp någon färgglad silkes sport-jacka från sent 80-tal mitt i allt det städade.
       Sedan började kroglivet - och då formades en slips-kultur, med allt vad det innebar. Det var skjortor, väst, slips, kavaj, finskor och hela köret. Efter ett tag kom denna klädkod även in i vardagen - vilket gjorde att man såg väldigt proper ut även en tisdagseftermiddag.
       Numera kör jag inte med så mycket slips längre. Jag har än en gång tröttnat. Jag skulle vilja säga att det är lite mera grunge i min klädstil nuförtiden. Inte helt och hållet - men lite grand. Titta på Kurt Cobain hur han klädde sig, så förstår ni.
       Just nu vill jag bara se cool ut. Jag tycker om detaljer, som till exempel en hatt eller scarf. Det är två ingredienser som jag ofta använder mig av, för det tilltalar mig väldigt mycket. Min stora inspirationskälla är Liam Gallagher, men jag sneglar även åt håll som Henrik Berggren i Broder Daniel, Musse Hasselvall, Brad Pitt i Fight club, Julian Casablancas från The Strokes, Jens Lapidus, Moneybrother, Papa Dee, Stakka Bo, Jude Law i Alfie - och på senare tid även Robert Downey Jr.
        Men i centrum av min klädstil står ändå, fortfarande, kavajen och skinnjackan. Två ovärderliga ting i vardagen.