Jag ska nog lyckas

Det tog sin lilla tid - men tillslut så...
     För de som inte känner mig så kan jag, men stolthet och med näsan i vädret, avslöja att jag är starkt emot allt vad som kallas för "nymodigheter".
     När DVD-skivan kom så blev jag förbannad. Jag älskade mina VHS-kassetter som man kan spola, spela in och spela över med. Ingen DVD-skiva skulle få komma i vägen för det - och därför höll jag hårt i mina kära stenbumlingar och vägrade låta mig lockas av de behändiga runda plastbitarna.
     Jag fällde till och med kommentaren: "DVD kommer ändå att vara ute om några år" - vilket Danderyd tycker om att påminna mig om idag.
     Men tids nog gav jag upp - till den grad att jag åtminstone accepterade DVD-skivan som ett dugligt hantverk i film-vardagen. Jag orkade inte bry mig längre liksom.
     Sedan var det den så kallade MP3-spelaren. Den tyckte jag inte heller om. Mina skivor är heliga för mig - och att lyssna på musik i en MP3-spelare vore, för mig, att bagatellisera CD-skivan.

     Men även där gav jag vika - men det var bara för att jag älskar musik så mycket, och det är trots allt väldigt behändigt att bära med sig en MP3-spelare i fickan. Dock vill jag förtydliga att jag fortfarande föredrar CD-skivan framför MP3-spelaren - och det kommer jag alltid att göra. Jag menar, tänk er själva doften av en nyinköpt CD-skiva. Den underbart fräscha doften av plast är himmelsk, och det vill jag inte vara utan.

Nåväl. Tids nog brukar jag ändå kunna ge med mig, och det senaste fallet i den raden är att jag börjat läsa Alex Schulmans blogg regelbundet. Vampyren har alltid sagt att den är så bra - men jag har liksom aldrig brytt mig om att läsa den.
     Jag har varit tjurskallig - men, jag har gett med mig. Den är bra. Den är riktigt bra. På många sätt till och med fantastisk. Så nu läser jag den.
     Men det här kan jag i alla fall lova. Jag kommer aldrig någonsin att börja läsa Club Vegas. Aldrig.
     Tro mig.