Jag ska nog lyckas

Jag är en orolig själ av naturen.
     Så fort jag känner av en krämpa så befarar jag alltid det värsta. I en tid då vi ständigt omringas av sjukdomar och onda ting så tänker jag alltid "Nu är det min tur". Det spelar ingen roll om det så handlar om en ryckning i ögonlocken eller en smärta i handleden - jag befarar alltid det värsta.
     Senast i raden av krämpor är hjärtat. Eller...om det är just hjärtat vet jag inte - men området runtom hjärtat i alla fall. Sedan en tid tillbaka har jag haft ett lätt tryck på hjärtat, som alltid dyker upp när jag spelar fotboll - och med tanke på alla rapporter om fotbollsspelare som fallit ihop på planen under de senaste åren så blir jag självklart lite smått oroad. Samtidigt är jag en dum jävel som aldrig lyssnar på kroppen signaler. Jag bara kör på, liksom. Jag har aldrig någonsin gått och undersökt mig - om man bortser från när man var liten och hade vattkoppor och öroninflammation eller liknande - och jag vet inte om det är ett sundhets-tecken eller dumhets-tecken. Jag lutar mer åt det senare alternativet.
     Det kan ju inte vara fel att gå och "kolla" emellanåt. Jag menar, för att ta ett exempel - som man/pojke med testiklar så lever man ju alltid farligt känns det som. Det är jävligt läskigt.
     Kanske är det just därför jag aldrig går och undersöker mig?