Once a hero, always a hero...
Idag var dagen då det hände.
Jag, Jonatan Björklund, blev matchhjälte!
Förvisso var det bara träning, men ändå. En hjälte är alltid en hjälte - oavsett miljö och situation.
Jag hade dröjt mig kvar på motståndarlagets planhalva. Ställningen var 1-1, och vi behövde ett mål för att säkra slutsegern mot det andra laget. Det var bara sekunder kvar. Då dök möjligheten upp.
Kålhuvets sons son drog iväg en boll i panik och dårskap - let's face it, killen hade ingen aning om vad han gjorde - men det blev till en genialisk framspelning till mig, Dräparen - målvakternas bästa och värsta vän.
Jag ställdes öga mot öga med den fantastiske/galne stönar-målvakten från Chile - Juan Carlos da Silva Diego Armando Hector la viva Raul. Han stönade. "Uff! Öuuh! Ahaah! Ueeh!". Jag väntade och väntade. Sedan väntade jag lite till. När jag hade väntat tiondelen för länge så släppte jag laddningen. Bollen rullade mot mål, mot stolpen, mot mål, mot hörnflaggan...mot mål - och in i mål.
Publiken jublade. Jag jublade. Gjorde seger-gest. Skrek. Sekunden senare hade vi vunnit. Ingen av mina lagkamrater sprang emot mig för att kasta mig upp i luften och hylla mig - men jag tror att de innerst inne ville det. Mmm, jag tror det. Men män är män och kommer alltid att vara män. Förutom de stunder då de är pojkar.
Jag var en pojke som hade avgjort hela jävla skiten. Precis som i finalen av Fotbollens dag 1998.
