En pizza- och fiskbulls-sallad
Det är likadant inför varje säsong. "Fy fan, inte en gång till. I år skippar jag Idol." Men lik förbannat sitter man där ändå. Kväll efter kväll. Man skrattar, man blir irriterad, man blir berörd, man skakar på huvudet.
Årets Idol är den bästa på länge - av två anledningar. Dels är det juryn, som är grymt respektingivande, och dels är det den tuffa konkurrensen. Det är, till synes, fler som kan sjunga riktigt, riktigt bra.
En av mina favoriter so far är den väldige Loulou. Fan va katten svänger, alltså! Sedan har vi den könsmogne duracell-kaninen Nils. Jag ville verkligen tycka om honom - men fram tills ikväll kändes det som att bara var för mycket. Fram tills ikväll. Nu älskar jag honom.
"Nu är det allvar, Nils. Inget mer spexande.", grymtade Bagge inför dårens framträdande. Vad gör karln då? Lägger sig raklång på scen, såklart.
Fantastiskt.
Anna Bergendahl då? Jo, hon är väl bra. Men det känns som att Jag-älskar-flickor-från-Danderyd-mannen avgudar henne så att det ändå räcker till halva Kungsör. Men slutklämmen! Slutklämmen där hon tvingades sjunga en allra sista gång inför juryn i en mörk liten undangömd håla någonstans långt inne i Globen - det är tv-underhållning när det som allra bäst. Det var dramatik på hög nivå, och jag var ungefär 5 sekunder ifrån att börja lipa själv. Så laddat och så vackert.
Hittills är det en pojke/flicka som har irriterat mig något djävulskt. Det är den där blonda 16-åriga saken med kvast-skaftet i ansiktet. Han som slaktade The Verve's The Drugs don't work och Bob Dylan's Knocking on heavens door. När han sedan ikväll gav sig på mina grabbar - ja då jävlar var jag färdig att säga upp tv-licensen och kasta helvetet rakt ut igenom fönstret. Att juryn därefter hade mage att berömma den lilla amöbans våldtäkt på Oasis Don't look back in anger - då fann jag inga ord...
Sa jag att juryn var respektingivande? Glömt det. Stryk det.
Damn the jury to hell! Swartling, Kishti, Breitholtz...ja fan, till och med Clabbe - snälla kom tillbaka! Allting är förlåtet.
