Jag ska nog lyckas

Det var en kväll som alla andra.
    Hemma hos Bläckfisken satt Riddarna och spelade Buzz - tv-spelet om sport, film, tv, djur, allmänblidning m.m - och vi tjattrade på som vanligt. Det skrattades, det hånades, det skälldes, det skreks. Som vanligt.
    Plötsligt knakade det ute i hallen. Det lät läskigt - alla var ju där, och vi väntade inga besökare. Var det någon som ville oss illa? Var det någon som var ute efter snabba pengar? Vi gjorde oss redo för att försvara våra liv.
    Knakandet kom närmare. Tillslut stod han där. Vampyren.
    Tillbaka från nordpolen, utan att säga ett ord, var han åter i fysisk närvaro i våra liv. Glädje. Hur länge hans närvaro blir vet ingen - men han är ändock tillbaka.
    Tiden hade förstås stått stilla sedan han åkte och allt var som det brukade igen. Inga konstigheter. Skratten, ilskan och kärleken fortsatte.

Faktum är att Vampyrens flytt gick obemärkt förbi på den här sidan. Det var inte tänkt så. Jag hade en krönika så gott som klar, samt en liten film som för att förmedla de bästa känslorna - och meningen var att de skulle publiceras udner nästa vecka.
     Nu blir det inte så - och jag är glad att jag inte släppte det tidigare. En sådan krönika och film kan inte publiceras mer än en gång.
     Välkommen hem. For now.