Jag ska nog lyckas

Se upp alla katter och fåglar på Ladugårdsvägen. Trädgårdsmästare Björklund är på jakt - och han är hungrig!
     Ända sedan urminnes tider har min far gillat att pyssla i våran trädgård. Han klipper gräset med precision, han pratar med sina nysådda frön, han friserar buskar och häckar med ömhet, han föder potatis och han joxar och donar.
     Värst var det runt mitten på 90-talet. Då lade han ut blåa nät runt hela jävla gräsmattan för att fåglarna inte skulle förstöra hans verk - och nåde den som klev eller ens närmade sig dessa nät! Då skulle man allt få se på fan.
     Med åren har han dock blivit lugnare - men i och med hans nyvunna tid och frihet från jobbet så har passionen börjat dala uppåt igen. And he's back!
     Härom dagen kom han fram till mig när jag var hemma på lunch. Vi stod på gräsmattan - och trots att det inte fanns en människa inom räckhåll så viskade han. Det kändes som något mycket hemligt och känsligt skulle berättas.
     Han sa: "Öj... Den där fula jävla gråa katten... Är det (...) som äger den?" Jag nickade och skrattade lite nervöst. Far nickade också - men han skrattade inte. Han hade mord i blicken. "Den där jäveln är på min gräsmatta och förstör..."
     Jag ville inte vara med om någon massaker, så jag åkte kvickt tillbaka till jobbet. När jag kom hem på lunch dagen efter så möttes jag av en egendomlig syn.
     Far hade skaffat förstärkning för att skydda sitt nysådda gräs - för nu hade även fåglarna allierat sig mot honom. Hur väl han lyckades vet jag inte, men jag måste ge honom att det var en disciplinerad sak han skaffat.