Jag ska nog lyckas

Det händer att jag hamnar i soffan framför Grannens dator. Där händer det att vi kollar på en film en tv-serie. Ofta ska Grannen äta mat samtidigt. Så även i helgen.
      När detta händer så brukar vi alltid ha en liten procedur som vi spelar upp. Jag frågar alltid "Vad är det för någonting?", och pekar på maten. "Det säger jag inte, för du kommer bara tycka att det är så jävla äckligt, som vanligt", svarar Grannen alltid då. "Nej, jag lovar att jag inte ska säga någonting. Vad är det?", försöker jag alltid då.
       I lördags var det korv och spenat-stuvning. "Fy faan va äckligt!", sa jag som vanligt. "Jag sa ju det", svarade Grannen som vanligt.
       Men i lördags gick jag ett steg längre. "Får jag lukta?", frågade jag. Det fick jag. Jag lutade mig fram, tog några sniff - och den fruktansvärda stanken...den var något av det jävligaste på denna jord.
       Som alltid när jag känner vidriga dofter så fick jag kväljningar. Det brukar bara yttra sig i några spattiga ryck, där det enda som kommer ut är luft. Men igår gick jag hela vägen. Jag spydde. I tallriken.
       Kort och gott: jag luktade på Grannens korv och spenat-stuvning och spydde därefter i hans tallrik.
       Det var inte med flit, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det. Det bara kom. Jag var helt säker på att Grannen skulle smälla till mig över käften - men det gjorde han inte. Han nöjde sig med ett långt och hårt stryptag om min hals, och några välriktade slag på min axel. Sedan var det lugnt. Han ville förvisso inte att jag skulle vara i närheten av honom och beordrade mig att försvinna ur hans hus...
        Men jag tror ändå att det är ganska lugnt.