Jag ska nog lyckas

Efter en sådan lång dag, och en sådan lång resa, så känns det underbart att få komma hem med en seger.
     Vi vann mot IFK Sunne med 2-1, efter att både Kotten och Kosar gjort mål i matchens 80:e spelminut. Vi vände och vann - och glädjescenerna var påtagliga efter slutsignalen. Så jävla viktigt och skönt!
     Men det ska sägas direkt att vi inte gjorde någon bra match. Tycker jag i alla fall. Jag vet inte hur det kändes ute på planen - jag fast på bänken även den här matchen - men från sidan så kändes det inte bra. Det kändes som att vi fick slå ifrån oss hela tiden, och långbollarna haglade lika tätt den här matchen som i premiären. Jag vet inte, men det kan inte ha varit kul att vara mittfältare den här matchen. De lär ju ha fått nackspärr hela bunten.
     Fan, vi har så pass bra mittfältare att vi borde kunna rulla bollen. George och Tord är väldigt skickliga med boll på mitten, och Kosar och Ödlan är snabba ute på kanten - så varför utnyttjar vi inte det? Nu känns det som att vi bara slår långt på chans hela tiden. Djurgårdarn' har det inte lätt där uppe med alla lyror han ska försöka fånga in, och Lingen får springa och jaga och springa och jaga. Det känns inte bra och det känns inte tryggt - som att vi inte har ett grundspel eller idé om hur vi ska spela.
     Men, som sagt - vad vet jag? Det kanske bara är jag som tycker så?
     Hur som helst - nu låter det som att jag är besviken över matchen, men så är självklart inte fallet. Vi vinner - och det är det absolut viktigaste. Vi kan spela hur dåligt och fult som helst, bara vi vinner. Även fast jag föredrar att vi vinner med ett bra och attraktivt spel.
     Sedan var inställningen bättre den här gången. Det var lite mer kamp och vilja - åtminstone i den första halvleken. Den andra halvleken såg jag inte så mycket av, för då höll jag på och värmde upp.
     Förhoppningsvis så släpper det nu spelmässigt efter den här segern.

Inger spel för egen del, som sagt.
     Vi ställde upp precis som jag hade förväntat mig - och det blev ju bra tillslut. Självklart är det riktigt pissigt att sitta på bänken - och hur man än vrider och vänder på det så känner jag mig inte delaktig i en vinst när jag sitter på bänken. Man är jätteglad över att vi vinner - men man skulle så oerhört gärna vilja dela den där "fan, vi grejade det!"-känslan med de andra spelarna ute på planen.
     Fast samtidigt. Jag föredrar hellre att sitta på bänken och att vi vinner, än att själv spela och att vi förlorar. Så är det definitivt.

Matchens härligaste var ändå när en kvinnlig Sunne-supporter vrålade: "Kom igen nu Sunne! Lite bättre passningar och lite mera glädje!" på klingande värmländska.
      Det var så fint - och jag och Tjecken kom snabbt fram till att kvinnan säkerligen hade sin son med laget, plus att hon var tränare för sin dotters fotbollslag, samt att hon själv säkert spelat i Sunnes damlag fram tills att hon var 42 år. Och att hon är jävligt kåt.