Jag ska nog lyckas

Jag har ju glömt bort att berätta om Skynda att älska - debutromanen från Alex Schulman.
     Det är en väldigt fin och kärleksfull skildring - men också en brutalt ärlig och sorglig berättelse om en familj som fick alldeles för lite tid tillsammans.
     Jag kände direkt efter första kapitlet att jag utan vidare skulle kunna läsa ut boken på studs, på en kväll. Men det gjorde jag inte. Jag drog ut på det. Jag förlängde njutningen genom att läsa boken bit för bit. Ett kapitel här och två kapitel där. Det var ett smart drag - för hur vacker och skönläst den än är så är den samtidigt väldigt tung. Väldigt gripande. Speciellt ju längre in man kommer i boken.
      Jag älskar verkligen Alex Schulmans språk och hans sätt att bygga upp en berättelse i berättelsen. Samtidigt som det är lätt, enkelt och torrt så finns det alltid en genialisk tanke bakom varje mening. Det blir både skratt och sorg.
       Men det är inte därför jag gillar Skynda att älska. Jag ska inte säga att jag känner igen mig i hans berättelse - men jag kan identifiera mig i många av de scener som han målar upp. Den lyckliga familjen, de magiska somrarna, den villkorslösa kärleken, och rädslan inför det faktum att en dag så kommer allting att vara över.
       De sakerna känner jag igen mig i alltför väl - och det var nästan otäckt att upptäcka att jag inte var ensam om att bära på denna delade lycka och förtvivlan. Samtidigt var det väldigt överraskande - för jag hade aldrig kunnat gissa att just Alex Schulman skulle vara "den här personen".
       Just därför var Skynda att älska en väldigt trevlig och inspirerande upplevelse.