Jag ska nog lyckas

Jag pratade nyss med en bortflugen vän. En vän jag inte sett och pratat med på 4 månader. Ni känner honom som Vampyren, men jag kallar honom för Simon. Simon Gummeson.
     Det var väldigt skönt att höra ifrån honom igen. Man kan tycka att man bara är ett telefonsamtal ifrån varandra, men det blir ju aldrig av att man ringer. Han har saker att göra (oj vad han har saker att göra, det är twentyfour-seven) och jag har saker att göra.
    Det fanns en tid då vi sågs och pratade så gott som varje dag. Men det var då. Nu är allting annorlunda.
    Även fast det var glädjande att prata med honom igen så var det ett dystert samtal. För mig. För oss. Det var väldigt roligt att höra att det går bra för honom och Mr.Tequila där borta i Norge. Det har lossnat rent jobbmässigt, och vid sidan av jobbet har Mr.Tequila funnit kärleken. Det låter onekligen som att de trivs just nu, och det är glädjande.
    Men samtidigt. Deras framgångar gör att vi dras längre ifrån varandra. Som det ser ut nu kommer vi inte att kunna träffas på mycket länge. Kanske en vecka i sommar, om vi har tur.
    Det blir ett "moment 22"; man vill att det ska gå bra för dem - men man vill att de ska komma hem.

    Nej, det är bara att acceptera situationen. Vi visste alla att detta scenario skulle uppstå förr eller senare. Jag trodde bara att det skulle bli senare, snarare än förr.
    Vi har pratat om att en form av drömframtid vore om vi skulle sitta där om 20 år, med våra familjer, och fortfarande umågs som vi gjort de här senaste åren. Förbehållslöst och lyckligt. Även om våra vägar inte direkt är korsade just för tillfället så ser jag ingen anledning till att tro att denna drömbild inte fortfarande lever.