Jag ska nog lyckas

Satte mig en stund i natten och funderade. Väntade ut Månen. Den reste sig sakta över Grannens tak, och tillslut var det bara den och jag.
     Så långt bort men ändå så nära. Det är så det känns. Ett jättekliv mot skyn, sedan är man där. Vad ser man då? Ser man allt fridfulla kaos? Ser man hur Jorden somnar in för att i samma andetag vakna upp?




När jag skulle fånga Månen på kort så hände någonting. Den började utvidga sig. Som om den dansade.




Jag förstod först inte vad den ville - men sedan insåg jag. Den delade på sig.




Det är ju självklart. Vem vill dansa ensam? Det blev en månsdans i mitt huvud. En karneval långt härifrån. Jag hörde inte musiken, men jag skulle kunna tänka mig att det var någonting med Bowie. Eller kanske något med S.P.O.C.K.?
     Som jag ville dansa den här natten. Även fast jag har grymt ont i halsen. Men jag känner att jag dansat för mycket den senaste tiden. Om man nu kan det? Sommaren ska ju vara en enda lång dans. Men det kommer fler nätter. Jag har inte dansat färdigt.




Efter ett tag kände sig Månen nöjd. Eller kanske ville han bara pusta ut ett tag? Jag känner igen mig i det där. Man behöver andas emellanåt. Det såg väldigt skönt ut.




Jag tittade in i kameran och drog på ett välmående leende, som för att visa för mig själv att det kanske inte är så stor skillnad där som här. Alla dansar vi, och alla är vi ensamma. På sätt och vis.

      Det var dags att gå och drömma.

Vi sa "god natt" till varandra, sedan vinkade jag adjö till Månen - och Månen vinkade tillbaka.