Ärlig
Om jag ska vara naken för ett ögonblick. Jag saknar någon att prata med. Surprise!
Det är så. Kanske är det mitt eget fel? Eller så är jag bara inte så pass...lyckligt lottad? Jag kan prata om mycket med många, men inte om allt med någon. Jag har ingen att öppna mig för. Så är det kanske för många, vad vet jag? Jag vet bara hur det är för mig.
Sedan vet jag inte hur pass roligt det är att lyssna alla gånger. Många människor har svårt för det, att lyssna. Det är inte alltid jag har ett behov av svar eller råd - bara att någon lyssnar på mina funderingar och frågor. Alla frågor behöver inte ett svar. Men bara att frågan ställs rakt ut kan oftast vara väldigt skönt.
Det jag däremot har behov av är att prata. Direkt från hjärtat. När jag skriver så pratar jag till viss del, men jag har pratat så länge med mig själv att det inte längre leder någon vart. Jag behöver som sagt inga svar, bara någon som lyssnar. Kanske kommenterar? Om än bara med ett "ja" eller "nej".
Jag respekterar att folk inte vill, orkar eller vågar lyssna. Det är inte lätt alla gånger. Fast samtidigt är jag inte ute efter att lägga över min börda på någon annan. Bara "lufta" den lite. Jag mår bra av det, hur illa jag än kanske framstår genom mina tankar och funderingar.
Jag har alltid varit lagd åt det filosofiska hållet. Jag tänker mycket. Kanske lite för mycket för mitt eget bästa. Ibland slår jag liksom knut på mig själv genom mina tankegångar. Någonting som kanske är ingenting blir till allting, och någonting som kanske är allting blir till ingenting efter att jag kört igenom det i huvudet x antal gånger. Men det är mitt problem och det är jag som får lida av det, och det jag som måste ta itu med det.
Att vara "filosofisk" kan också vara väldigt omanligt i mångas ögon, tror jag. Det är för lite muskler och för mycket känslor, liksom. Men det är inget jag kan göra något åt, och inget som jag vill göra något åt heller. Jag är den jag är. Dessvärre/dessbättre. Det är inget som stör mig på något sätt.
Psykolog då? Nej, så illa är det inte. Sedan skulle jag aldrig kunna öppna mig för någon som har betalt för att lyssna. Det känns inte...på riktigt, eller hur man nu ska förklara det. Nej, ett genuint samtal är mellan två människor som verkligen vill lyssna och prata och förstå.
Till sist; det här är inte en kontaktannons. Det är inte som att jag söker någon att prata med. Jag kände bara ett starkt behov av att berätta hur jag känner. Ibland vill jag blotta mig lite.
