Jag ska nog lyckas

Karlstad glöder nattetid. Kidsen har intagit stan och erövrar Värmland i den volym och takt som passar dem bäst. I varje gathörn så långt ögat kan nå vimlar det av youngsters, redo att dansa och skrika ut all smärta och kärlek.
      Lyckan gör ont, men det är en smärta som de allra flesta föredrar. Alla vill ha den, alla behöver den. Alla får den inte. Ett beroende utan kick.
      Jag går som i ett flow och dras med i flodvågen av glädje och sorg. Alla spolas med och rumlar runt okontrollerat. Det är en slags nödvändig förvirring som bedövar när det kontrollerade känns för stort och plågsamt. En promenad på Easy street.
      När jag satt där på bröllopsfesten, mitt ibland alla skratten och all kärlek, och tittade på brudparet, det strålande lyckliga, så såg jag allt som jag inte har - och allt som jag helst av allt vill ha. Jag avundas inte, men suktar efter, den kärlek som min kusin och hans brud utstrålar.
      En sal full av människor som samlats för att dela och hylla den lycka som de hittat. 
      Men jag undrar om jag förtjänar detta? Jag vet att jag skulle kunna göra någon riktigt lycklig - men denna någon har inga ögon eller öron, ingen näsa eller mun. Det är en illusion. En självframkallad bild av någon som sträcker ut sin hand till mig. Jag viftar, ramlar och omfamnar - men säg den vind som låter sig omfamnas?
      Men på inget sätt kände jag mig deprimerad och nedstämd igår. Tvärtom. Jag fylldes av så mycket inspiration att det räcker för att gå på en mina eller två framöver utan att sprängas i bitar. Jag såg det nu. Det finns där. Det lever!
      Frågan är bara vart? Jag har kanske letat för mycket längs Easy street?