Kapitel "Och"...
"Jag famlar i blindo. Hittar inget som gör mig hel. Alla vandrar glatt förbi. Men jag hittar inte någon att hålla i.
Och alla ser mig. Men de vandrar ändå förbi. Det vore nästan bättre om ingen såg mig alls.
Och barnet har lämnat mig. Kvar finns bara dofter och färger från igår. Nu är jag där jag inte ville vara. Men jag måste hitta någonting att leva för.
Och mamma bara gråter. Tänker "Vad ska det bli av den där? Vad har jag gjort för fel? Hur ska någon någonsin se allt det jag ser?". Men jag tittar på henne som jag alltid gjort. Jag säger "Spill inga tårar för mig. Du vet vad jag sagt. En dag ska du bli stolt över mig".
Och fastän ensamheten kväver så växer mitt hjärta dag för dag. Varje smäll gör mig stark. Snart är jag starkast i världen.
Mina läppar är till för någon som jag aldrig kan få. Men bara att få höra hennes skratt gör att jag orkar fortsätta gå.
Hur länge jag än tittar ser jag bara folk två och två. Var är ensamhetens barn? Eller är jag ensam kvar? Ska jag bära fanan själv? Finns det ingen så som jag? Kanske är jag lika blind som de, att jag inte längre ser när ensamheten ler? Jag kanske vandrar bredvid någon som är som jag utan att se.
Och fåglarna flyttar till en varmare plats. Men hur många kommer fram? Hur många dör längs vägen? Vi är nog inte så olika ändå, vi och fåglarna.
Och alla skratten ekar tomt och tyst och falskt. De som skrattar åt mig vet inte varför, men det är ju så det alltid varit.
Och gatan ger vika. Den bär inte längre mina steg. Jag har väl vandrat där för länge. Nu är det dags att falla ihop. Ibland räcker det inte att vara starkast i världen.
Och en blick kan lova allting. Men vi ljuger allihop. Det är därför jag blundar, och famlar i blindo."
Och alla ser mig. Men de vandrar ändå förbi. Det vore nästan bättre om ingen såg mig alls.
Och barnet har lämnat mig. Kvar finns bara dofter och färger från igår. Nu är jag där jag inte ville vara. Men jag måste hitta någonting att leva för.
Och mamma bara gråter. Tänker "Vad ska det bli av den där? Vad har jag gjort för fel? Hur ska någon någonsin se allt det jag ser?". Men jag tittar på henne som jag alltid gjort. Jag säger "Spill inga tårar för mig. Du vet vad jag sagt. En dag ska du bli stolt över mig".
Och fastän ensamheten kväver så växer mitt hjärta dag för dag. Varje smäll gör mig stark. Snart är jag starkast i världen.
Mina läppar är till för någon som jag aldrig kan få. Men bara att få höra hennes skratt gör att jag orkar fortsätta gå.
Hur länge jag än tittar ser jag bara folk två och två. Var är ensamhetens barn? Eller är jag ensam kvar? Ska jag bära fanan själv? Finns det ingen så som jag? Kanske är jag lika blind som de, att jag inte längre ser när ensamheten ler? Jag kanske vandrar bredvid någon som är som jag utan att se.
Och fåglarna flyttar till en varmare plats. Men hur många kommer fram? Hur många dör längs vägen? Vi är nog inte så olika ändå, vi och fåglarna.
Och alla skratten ekar tomt och tyst och falskt. De som skrattar åt mig vet inte varför, men det är ju så det alltid varit.
Och gatan ger vika. Den bär inte längre mina steg. Jag har väl vandrat där för länge. Nu är det dags att falla ihop. Ibland räcker det inte att vara starkast i världen.
Och en blick kan lova allting. Men vi ljuger allihop. Det är därför jag blundar, och famlar i blindo."
Kommentarer
Trackback
