Jag ska nog lyckas

Det blev som väntat en historisk 100-meters-final igår kväll. Det var ett otroligt magnifikt lopp. Att Bolt skulle vinna stod ju redan klart - även om allting kan hända - och frågan var ju bara hur snabbt han skulle vinna.
      Jag vet inte om jag hatar eller älskar hans kaxiga uttryck och cermonier - men jag tror att jag älskar det. Som när han stod och snackade in i kameran innan loppet. "Are you ready? Are you ready? Let's go!", och just då ropar speakern i högtalarna "USAIN BOLT!!!!", varpå jamaicanen gjorde sin typiska gest med armarna - till publikens stora jubel.
       Så startade loppet, och den första halvsekunden så såg det ut som att han fick en skitstart medan Tyson Gay fick en kanonstart. Men så gick det en halvsekund till och Bolt var redan i ledningen. Han pissade på övriga startfältet - och nu var frågan; hur snabbt blir det?
       Den här gången var det inte tal om att slå av på farten innan målgången, eller att vrida på nacken och tjitt-tjatta med de övriga löparna, utan nu mosade han bara på - och då blev det också mos av det gamla världsrekordet.
       9:58. Helt sjukt.
       Att sedan Tyson Gay gör sitt livs lopp och springer två hundradelar under det gamla världsrekordet, och ändå är chanslös - ja, det är ju nästan lite...inte sorgligt, men...hopplöst. Han skakade på huvudet, och jag förstår honom.
       Blir detta en kväll att minnas om 10, 20 kanske 40 år? Antagligen. Det enda som kan tänkas komma i närheten av denna tid är väl Bolt själv. Om han vill det?
       Det enda som oroar mig nu är en enda sak - och det skulle vara om det visar sig att Bolt är dopad. Det är sorgligt hur det har blivit i idrottsvärlden, men så fort en sådan här prestation görs så kommer dopingmisstankarna fram. Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att han är ren. Det vore riktigt tragiskt om en hel värld skulle behöva stå där och känna sig grundlurade.