Min psykolog
Jag är totalt jävla fruktansvärt väldigt mycket nere i Håkan Hellström just nu. Mer än någonsin.
Jag har alltid varit ett hardcore Oasis-fan. De har alltid varit Nr.1, tätt fölljt av Blink 182 och Håkan Hellström. Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte kan avgöra vem eller vilka som är bäst längre. Som jag ser det är det dött lopp. Så mycket betyder Håkan Hellström för mig just nu.
När jag började lyssna på honom den där sommardagen för nio år sedan då en viss låt vid namn Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades som hitvarning på ZTV så var det utformningen och uttrycken jag gillade. Det lät som ingenting annat jag hört förut, varken röstmässigt eller textmässigt, och allt kändes så äkta.
Sedan köpte jag skivan, och det som tilltalade mig var den ursinningslösa och desperata tonen han angav i låtar som Känn ingen sorg, Ramlar, En vän med en bil och Uppsnärjd i det blå. Det var explosioner utan dess like och allt vara bara dans, dans, dans. Håkan Hellström blev en partyhöjare, någon att dansa till.
Men med tiden och åren har detta kommit att förändras. I takt med att Håkan Hellström har blivit äldre och mer...vad ska man säga...insiktsfull, så har jag kommit att älska en annan sida hos honom. Hans ord. Hans berättelser. Hans bekännelser. Jag blir fortfarande tokglad och galen när jag hör Uppsnärjd i det blå, Kom igen Lena och Ramlar - men de låtarna förknippar jag inte med Håkan Hellström längre. Nu är det det svårmodiga, det sorgliga, det hjärtskärande, det öppna, det smärtsamma som gäller.
Det finns så mycket i hans låtar som hjälpt mig genom åren. Det finns en igenkänningsfaktor som känns väldigt väldigt trygg. Som att man inte är ensam om dessa känslor. Förra sommaren var det låtarna Försent för Edelweiss och Brännö serenad som hjälpte mig, tidigare har det varit Här kommer lyckan för hundar som oss, Bara dårar rusar in och Går vidare för att nämna några. Just nu är det Gårdakvarnar & skit, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, MInnen av aprilhimlen, Gråsparven när hon sjunger, Den fulaste flickan i världen och Båda sidor nu som hjälper mig.
Jag hittar hela tiden nya saker, nya ord, som talar till mig. Det är nästan lite läskigt hur mycket man kan känna igen sig. Det är nästan som att gå i terapi utan att behöva lämna sängen.
Jag känner en villkorslös kärlek till den mannen, och nästan en form av tacksamhetsskuld.
Jag har alltid varit ett hardcore Oasis-fan. De har alltid varit Nr.1, tätt fölljt av Blink 182 och Håkan Hellström. Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte kan avgöra vem eller vilka som är bäst längre. Som jag ser det är det dött lopp. Så mycket betyder Håkan Hellström för mig just nu.
När jag började lyssna på honom den där sommardagen för nio år sedan då en viss låt vid namn Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades som hitvarning på ZTV så var det utformningen och uttrycken jag gillade. Det lät som ingenting annat jag hört förut, varken röstmässigt eller textmässigt, och allt kändes så äkta.
Sedan köpte jag skivan, och det som tilltalade mig var den ursinningslösa och desperata tonen han angav i låtar som Känn ingen sorg, Ramlar, En vän med en bil och Uppsnärjd i det blå. Det var explosioner utan dess like och allt vara bara dans, dans, dans. Håkan Hellström blev en partyhöjare, någon att dansa till.
Men med tiden och åren har detta kommit att förändras. I takt med att Håkan Hellström har blivit äldre och mer...vad ska man säga...insiktsfull, så har jag kommit att älska en annan sida hos honom. Hans ord. Hans berättelser. Hans bekännelser. Jag blir fortfarande tokglad och galen när jag hör Uppsnärjd i det blå, Kom igen Lena och Ramlar - men de låtarna förknippar jag inte med Håkan Hellström längre. Nu är det det svårmodiga, det sorgliga, det hjärtskärande, det öppna, det smärtsamma som gäller.
Det finns så mycket i hans låtar som hjälpt mig genom åren. Det finns en igenkänningsfaktor som känns väldigt väldigt trygg. Som att man inte är ensam om dessa känslor. Förra sommaren var det låtarna Försent för Edelweiss och Brännö serenad som hjälpte mig, tidigare har det varit Här kommer lyckan för hundar som oss, Bara dårar rusar in och Går vidare för att nämna några. Just nu är det Gårdakvarnar & skit, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, MInnen av aprilhimlen, Gråsparven när hon sjunger, Den fulaste flickan i världen och Båda sidor nu som hjälper mig.
Jag hittar hela tiden nya saker, nya ord, som talar till mig. Det är nästan lite läskigt hur mycket man kan känna igen sig. Det är nästan som att gå i terapi utan att behöva lämna sängen.
Jag känner en villkorslös kärlek till den mannen, och nästan en form av tacksamhetsskuld.
Kommentarer
Trackback
