Jag ska nog lyckas

Jaha, ja. Så föll man dit tillslut. Jag har stretat emot länge, försökt att undvika det in i det sista - men nu går det inte längre. För första gången i mitt liv är jag på jakt efter ett jobb.
     Okej, jag har jobbat förut. Fast det har aldrig varit "på riktigt". Att frilansa på en tidning är inget jobb - och även fast jag var på friluftsförskolan Regnbågen i 4 år från och till så handlade det om praktik och vikariat. Vissa korta, andra längre. Men det var aldrig på riktigt. Och det var ingenting jag sökte. Jag blev ditkommenderad av kommunen och arbetsförmedlingen sensommaren 2005, och sedan gick det bra och jag trivdes, och tillslut blev jag kvar där. Från och till.
      Men är jag alltså ute efter någonting på rikigt. Jag har hela tiden varit motståndare till jobb. Det är väl barnet inom som har skrikit och vägrat. "Livet är så kort, så varför slösa bort det på att jobba?". Lite så har jag tänkt. Det är fruktansvärt naivt, jag vet, men det är så jag har varit. Naiv. Men någon gång måste man växa upp. Det är dags nu. Verkligheten har hunnit ifatt mig. Bättre sent än aldrig.
      Det fungerar inte längre att vara 23, arbetslös och bo hemma. Jag måste ha cash, och jag måste fixa mig ett liv. Att bara skriva på en bok ger inte så mycket pengar som man skulle kunna tro. Inte ett skit, faktiskt. Chockerande, eller hur? Därmed inte sagt att jag gett upp författardrömmen. Absolut inte, jag skriver på och kommer närmare ett slut för varje dag som går, även om det varit jävligt svårt att skriva på slutet av olika anledningar.
       Eller egentligen är det så här; jag har aldrig varit motståndare till att jobba, bara att jobba med någonting tråkigt. Någonting man inte trivs med. Någonting man hatar. Jag vill inte slösa bort min tid på att göra någonting som jag avskyr.
      Jag känner bara två personer som helt ärligt sagt till mig att de älskar sitt jobb. Att kunna säga "Fan vad jag längtar till att börja jobba igen på måndag" efter att ha haft semester - det är få människor förunnat. Det enda man hör annars är "ÅÅÅHHH FYYY FAAAN VA DRYGT ATT JOBBA IMORRN!!! JAG SPYYYR!!!". Då blir man inte sådär jättesugen på att börja söka sig ett arbete.
        Det är alltså det jag har varit motståndare till; att jobba med någonting som man inte brinner för, som man inte älskar. Och jag vet, hur lätt är det att hitta något sånt? Speciellt när man inte vet vad man vill. Men nu sväljer jag stoltheten, om det är någonting att vara stolt över, och ger mig ut i djungeln. Är jag rädd? Nej. Är jag nedslagen? Lite. Är jag motiverad? Så in i helvete! För jag vet nu att detta bara är ett litet steg bakåt för att hjälpa mig att nå gigantiska kliv framåt. Jag tar en skitperiod här framöver för att senare kunna springa över lyckans glada äng igen. Jag kan. Jag vill. Jag måste.
         Sedan är det ju lite ironiskt att jag kommit till denna insikt just nu, när det är tidernas värsta arbetskris och tjofadderittan. Men va fan, det kommer att gå.