Bly
Nä fy fan vilken tung kväll det blev. Vi torskade mot Örebro Syrianska med 1-0. På övertid. På ett fruktansvärt mål.
Vi kämpade och slet i 90 minuter, sedan i 91:a minuten så ligger bollen plötsligt där i nätet. Jag kunde inte tro att det var sant.
Det blev kalabalik framför vårat mål efter att en boll lyfts in i straffområdet och nått en Örebro-spelare som nickade för Rocco-Malle. Därefter dansade bollen längs mållinjen, men på något sätt fick vi bort bollen. Men inte långt. Inte tillräckligt långt, och en annan Örebro-spelare fick skottläge bara någon meter ifrån målet. Men där var det tjockt med folk, och bollen tog på någon spelare och studsade iväg igen. Plötsligt sparkade alla efter bollen, och trots att det kändes som att det var 100 man i vägen så lyckades bollen tråckla sig igenom med allra minsta möjliga marginal. Det var som att bollen förvandlades till en golfboll och letade sig igenom varenda lilla hål och öppning för att tillslut ligga inne i målet. I 91:A JÄVLA MINUTEN!!!
Jag har sett många bollar ligga i eget mål genom åren - men den här gången var det helt surrealistiskt. Det var som att det inte gick att tro på det. Men det var brutalt sant. Riktigt, riktigt grymt.
Efter slutsignalen blev det en minst sagt dyster stämning. FYY FAAAAAAAN!!!!! Man ville bara skrika rakt. Men det hjälper ingenting. Så jag var tyst. Vi var alla tysta. Ingen sa någonting. Det här var nog den tyngsta förlusten sedan vi förlorade med 6-1 mot Köping FF i derbyt för två år sedan.
Jag fick spela hela matchen, som vänsterback, och det väl okej. Försökte ligga nära och så... Men glädjen över att ha fått spela och vara med och kriga försvann i samma ögonblick som det där jävla målet kom. I 90 minuter var jag glad - även om jag helst hade sett att vi vunnit. I 90 minuter - även fast jag var nära på att byta i halvtid, för jag var så jävla trött, det här var första matchen för mig på två månader - och allt det försvann på några sekunder.
Besvikelsen är stor även idag - och det kommer den nog vara ett bra tag. Men vi har inte råd att deppa. Imorgon är det träning igen, och då måste vi - MÅSTE - ladda batterierna igen. Det är inte kört än, och så länge det inte är kört så måste vi kriga. Annars är all tid och energi som vi lagt ner det här året förgäves.
Vi kämpade och slet i 90 minuter, sedan i 91:a minuten så ligger bollen plötsligt där i nätet. Jag kunde inte tro att det var sant.
Det blev kalabalik framför vårat mål efter att en boll lyfts in i straffområdet och nått en Örebro-spelare som nickade för Rocco-Malle. Därefter dansade bollen längs mållinjen, men på något sätt fick vi bort bollen. Men inte långt. Inte tillräckligt långt, och en annan Örebro-spelare fick skottläge bara någon meter ifrån målet. Men där var det tjockt med folk, och bollen tog på någon spelare och studsade iväg igen. Plötsligt sparkade alla efter bollen, och trots att det kändes som att det var 100 man i vägen så lyckades bollen tråckla sig igenom med allra minsta möjliga marginal. Det var som att bollen förvandlades till en golfboll och letade sig igenom varenda lilla hål och öppning för att tillslut ligga inne i målet. I 91:A JÄVLA MINUTEN!!!
Jag har sett många bollar ligga i eget mål genom åren - men den här gången var det helt surrealistiskt. Det var som att det inte gick att tro på det. Men det var brutalt sant. Riktigt, riktigt grymt.
Efter slutsignalen blev det en minst sagt dyster stämning. FYY FAAAAAAAN!!!!! Man ville bara skrika rakt. Men det hjälper ingenting. Så jag var tyst. Vi var alla tysta. Ingen sa någonting. Det här var nog den tyngsta förlusten sedan vi förlorade med 6-1 mot Köping FF i derbyt för två år sedan.
Jag fick spela hela matchen, som vänsterback, och det väl okej. Försökte ligga nära och så... Men glädjen över att ha fått spela och vara med och kriga försvann i samma ögonblick som det där jävla målet kom. I 90 minuter var jag glad - även om jag helst hade sett att vi vunnit. I 90 minuter - även fast jag var nära på att byta i halvtid, för jag var så jävla trött, det här var första matchen för mig på två månader - och allt det försvann på några sekunder.
Besvikelsen är stor även idag - och det kommer den nog vara ett bra tag. Men vi har inte råd att deppa. Imorgon är det träning igen, och då måste vi - MÅSTE - ladda batterierna igen. Det är inte kört än, och så länge det inte är kört så måste vi kriga. Annars är all tid och energi som vi lagt ner det här året förgäves.
Kommentarer
Trackback
