Jag ska nog lyckas

Året går mot sitt slut. 2009 kom, och försvinner nu snabbare än jag hinner med. Som vanligt, kanske. Det känns, som alltid, som att det var igår man stod uppe i bergen i Bergen i Norge och tittade ut över staden som vilade i decemberkvällen. Jag kan inte säga att jag mådde så jävla bra då, och det var inte bara för den mängd Hansa jag hällt i mig.
    2008 var på många sätt ett jävligt jobbigt år. Sommaren blev plågsam tack vare det där man kallar kärlek, och den följdes upp av en ännu plågsammare höst där en av världens bästa människor försvann och efterlämnade sig en enorm saknad och sorg.
    Nej, 2008 var inget bra år - och jag visste inte vad jag hade för förväntningar på 2009. Vistelsen i Norge blev inte alls som jag tänkt mig, och när jag kom hem var jag pank, utan jobb och utan framtidstro.
    Våren kom, och det började väl kännas lite bättre. Det blir lätt så på våren, i alla fall för mig. Allt känns...lite lättare, utan att någonting egentligen förändrats. Sommaren kom, och det enda man såg framför sig var väl Halmstad. Vampyren och Mr.Tequila skulle komma hem för ett litet tag, och förhoppningen var väl att allting skulle bli som förr, så som det var mellan 2004-2007, då det kändes som att vi var oslagbara. Om än bara för en liten stund.
    Halmstad blev också fantastiskt. Det var svårt att se det då, men i efterhand så var det lätt att konstatera att det var den bästa Halmstad-trippen vi gjort. Vädret var rent makalöst bra hela veckan (varmaste veckan på hela sommaren) och allt runtomkring likaså. Det gjorde nog mig väldigt gott, antar jag.
    Sedan flöt resten av sommaren på i samma anda, och ja...det blev en riktigt bra sommar. Jag hade mina bryderier och mina dippar i grubblandets värld, och ett tag var jag lite rädd att det skulle bli 2008 all over again. Men jag vet inte, någonstans så kände jag helt plötsligt att jag skiter i allt som jag inte kan påverka. Det får bli som det blir. Jag var trött på att älta.
    Hösten kom sakteligen, och med det en ny jobbsväng på dagis. Det rullade på, fram till detta nu. Vintern har kommit, med besked, och julen har varit. En jul som alla andra. Bättre än någonsin på många sätt, lika tom och fattig som vanligt på andra sätt.
     Så står vi inför 2010. Jag hittade en lista med löften inför 2009 som jag skrev förra julen. Det var tio löften - vissa mindre, andra större. Alla var rimliga och de skulle alla komma att förändra mitt liv ganska avsevärt. Inte ett enda löfte lyckades jag infria. Det känns väldigt tragiskt. Jag spyr på mig själv när jag tänker på det. Jag är väl en lat och bortskämd liten jävel som inte orkar (eller vågar) göra någonting för att bryta och förändra mönster. Jag skäms för det.
      När jag läser lappen vill jag helst bara gå in en grotta och gömma mig och aldrig komma ut igen. Men det gör ju mig bara ännu ynkligare och fegare. Jag antar att jag får ge mig själv en helvetes hård spark i röven och tio örfilar i ansiktet så att det händer någonting.
      Jag tänker inte lova mig själv någonting inför detta år. Jag orkar bli lika besviken igen. Jag säger som Tony Montana: "Me...I want what's coming for me. The world, chico. And everything in it". Hur mycket jag är beredd att ge vet jag inte. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan. Resten kan jag inte göra någonting åt.
      Jag vet inte vad som händer. Om jag sticker, om jag stannar. Boken? Jag vet inte. Jag vill skriva klart den, men vet inte om jag kan. Jag vet bara att jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut - men hur jag ska komma dit...ingen aning? Det är upp till mig. Delvis. Jag mår bra - bättre än på mycket länge. Jag låter det stanna där.
      Äh, va fan...jag säger det. Jag tror på ett bra 2010.