Jag ska nog lyckas

Jag är inte fyllechaffis så ofta - men varje jag är det så fylls jag alltid av lika mycket ångest. Man sitter där omgiven av glada och lyckliga människor som är på väg mot en, förhoppningsvis, underbar kväll tillsammans ute i den magiska dimman - och själv har man bara en lång och ångestfylld hemresa att se fram emot.
     Det enda man vill när man står där tillsammans med alla glada människor är att hoppa in deras lyckliga ring och göra dem sällskap. Det enda man vill är att festa och ha kul tillsammans med dem - men det kan man inte. Man är nämligen deras chaufför. Fy för satan i helvete vad tråkigt det är. 
    Jag har aldrig varit så sugen på att festa som jag var ikväll där jag stod i Fröken Blombergs kök, mitt ibland lyckliga och festande människor. Jag ville skratta lika mycket som Bot-mannen, och jag ville sitta ner och prata dråpligheter med Fröken Blomberg, Fröken Bergstrand och Fröken Johansson. Men NÄÄÄÄÄÄH! Jag har ju match imorgon.
     Jag kunde i och för sig ha åkt dit tidigare, men jag hade annat för mig. Någonting, kanske inte lika viktigt, men åtminstone lika roligt. Jag var hemma hos Grannen, och efter att ha först sett alla låtarna på Melodifestivalen så fixade han, jag och Påven en annan grej. Vad det var får ni se på måndag klockan 15.00.