Stora tankar i en liten kropp
Varje dag upplever man dem, mer eller mindre, på ett eller annat sätt. De där händelserna eller nyheterna som gör att man ständigt blir påmind om att livet inte är någon garanti. Ibland drabbas någon i våran närhet, ibland kanske det sker på en plats långt, långt borta. Men de finns alltid där. Saker som gör att man inser hur skört livet är.
Jag har aldrig varit bra på att tackla sorg. Det var ännu värre när jag var mindre, men jag har fortfarande stora problem med det. Det är alldeles för stort och hemskt för mig att ta in - så jag skjuter undan det. Stänger in mig själv innanför ett skal. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, om det är fegt eller mänskligt? Jag vet bara att det är så jag fungerar. Jag försöker fly sorg och rädsla - även fast jag vet att det alltid kommer ikapp mig tillslut. Hur mycket jag än sparkar ifrån och gömmer mig så kommer det alltid ikapp.
Egentligen är man en idiot som inte tar till vara på varje dag, varje minut och varje sekund, som man får till skänks. Varje dag är en gåva, och det borde vara varje människas skyldighet att göra det absolut bästa av den. Det kanske är lättare sagt än gjort i vissa fall, och jag är medveten om att jag kanske är enögd tack vare att jag bor i ett land som Sverige - men i grund och botten behöver det inte innebära några större grejer. Bara att man tar tillvara på varje dag lite bättre än att bara "glida med den".
Jag säger inte att jag är bättre än någon annan på det. Tvärtom. Jag är precis som alla andra, om man kan uttrycka sig så. Det är inget medvetet val - det är bara så det är och så det har blivit. Men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Inte i det här fallet, åtminstone.
Det är dagar som dessa, dagar då man blir påmind om att livet inte är för givet, som man börjar fundera. Gör jag verkligen det bästa av min tid här?
Jag har aldrig varit bra på att tackla sorg. Det var ännu värre när jag var mindre, men jag har fortfarande stora problem med det. Det är alldeles för stort och hemskt för mig att ta in - så jag skjuter undan det. Stänger in mig själv innanför ett skal. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, om det är fegt eller mänskligt? Jag vet bara att det är så jag fungerar. Jag försöker fly sorg och rädsla - även fast jag vet att det alltid kommer ikapp mig tillslut. Hur mycket jag än sparkar ifrån och gömmer mig så kommer det alltid ikapp.
Egentligen är man en idiot som inte tar till vara på varje dag, varje minut och varje sekund, som man får till skänks. Varje dag är en gåva, och det borde vara varje människas skyldighet att göra det absolut bästa av den. Det kanske är lättare sagt än gjort i vissa fall, och jag är medveten om att jag kanske är enögd tack vare att jag bor i ett land som Sverige - men i grund och botten behöver det inte innebära några större grejer. Bara att man tar tillvara på varje dag lite bättre än att bara "glida med den".
Jag säger inte att jag är bättre än någon annan på det. Tvärtom. Jag är precis som alla andra, om man kan uttrycka sig så. Det är inget medvetet val - det är bara så det är och så det har blivit. Men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Inte i det här fallet, åtminstone.
Det är dagar som dessa, dagar då man blir påmind om att livet inte är för givet, som man börjar fundera. Gör jag verkligen det bästa av min tid här?
Kommentarer
Trackback
