Jag ska nog lyckas

Jaha, så var man 23 år. Fy fan.
     Jag tycker verkligen inte om att fylla år. Det känns som en förlust varje gång. Typ "Vänta 22, jag var inte färdig med dig!"
     Så här känns det: om ett år fyller jag 24, sedan fyller jag 25 (!) - och då är det bara fem år kvar till 30. Halvvägs till 60...
     Kaggen var först ut att gratulera, såklart. Han ringde igår kväll/natt och kallpratade i någon minut (fruktansvärt kallprat, ingenting av vad han sa var logiskt), innan han utbrast "Grattis på 23-årsdagen".
     Sedan sa han en annan sak. Han sa: "Kommer du ihåg Beckham i VM-98, när han blev utvisad mot Argentina. Han var 23 år då. Vad har du gjort med ditt liv?"
     Jag vet ju att han bara skojade, även om han säkert på ett visst plan var allvarlig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt i samma banor.
     Vad fan har jag gjort med mitt liv?
     Väldigt mycket. Ingenting.
     Därför känns det jag gör just nu så otroligt bra. Som sagt, det kommer att bli ett bra år.