Jag ska nog lyckas

Grammisgalan är inte vad den en gång var. Jag minns på den gamla goda tiden, då Soff-i-propp var programledare med klänningar gjord av cd-skivor. Teddybears STHLM var så fulla att de knappt kunde ta sig upp på scenen, och när de väl kommit upp på scenen så började de därefter brotta ner varandra. Thomas Rusiak satt där med en svinhäftig Napoleon-kavaj och solglasögon. Rock'n'jävla'roll. Hellacopters, Entombed och Backyard babies tävlade i vem som kunde dricka mest utan att däcka.
      Men det var då. Nu:
- Kleerup gjorde sitt bästa för att verka cool och ointresserad, men det kändes mest platt.
- Winnerbäck satt som vanligt där med sitt stelopererade leende hela kvällen. Han måste ju ha fastnat eller någonting, för han har suttit så där i 5 år nu.
- Kent var som vanligt svarta, hemliga och försynta.
- Håkan var lite full.
- Amanda Jenssen ville verkligen, VERKLIGEN, vinna en Grammis.
- Eagle-Eye Cherry var där.
- Pelle Porseryd kan nog titulera sig "Sveriges bäst klädda man just nu".
- Vart fan var The Hives nomineringar? Fast de har ju i och för sig inte varit deras år.
- Jag gillar dem, men hur kunde The Soundtrack of our lives bli årets grupp när de släppte en ny skiva i november? Borde ha blivit Hellacopters, som ett värdigt avslut.
- Bert Karlsson var där.
- EMD? Jennie let me love you? Årets låt? Hur många fans har de egentligen? Segrare i Melodifestivalen?
- Visst, jag gillar Anna Ternheim - men Hello Saferide borde ha fått mer än en Grammis.
- Kjerstin Dellert. Min nya idol. "Tänk att i slutet av livet få stå här inför er. Det är jävligt roligt..." eller "Jag tog mig upp till toppen av eliten i slutet av Andra världskriget, och jag kan säga att det har blåst jävligt mycket på toppen sedan dess."