Ensam hund bland fyllehundar
"Jag är inte ledsen längre. Jag ser en framtid, en förhoppning, och den vinkar glatt emot mig. Inbjudande. Så ljus, så vacker.
Jag är inte ledsen längre, för i den framtiden, den förhoppningen, så är jag glad. Strålande som en sol. Jag ler med hela kroppen. Kramar om nära och kära. Kramar om någon.
I den framtiden, den förhoppningen, har jag inte nått alla mina mål. Men jag är så pass långt gången att jag kan känna lycka över tillvaron. Jag på väg någonstans, och just där och då har jag kommit så pass långt att jag kan tillåta mig själv att njuta. Jag är en fröjd för mina vänner - och mina vänner är en fröjd för mig. Jag är inte snyggare, starkare eller bättre än nu - men tack vare den enorma lycka som omger mig, som omfamnar mig, så är jag större, starkare och mer lysande än någon annan.
Jag är inte ledsen längre, för nu ser jag vad som komma skall. I framtiden. I förhoppningen. Jag ser en tillvaro som gör att jag utpekar detta året, denna tiden, till det bästa i mitt liv hittills.
En gång satt jag på ett tåg som färdades längs Sibiriens vinterlandskap. Det var natt och alldeles stjärnklart. Snön utanför lyste starkare än solen i Sahara. Det var min längsta, och bästa, resa någonsin. Det var där jag la grunden till den framtid, den förhoppning, som jag nu skymtar. Det var så vackert.
En gång var jag krossad inombords. Mer än granatsplitter. Det var dumt, men nödvändigt. En resa jag var tvungen att göra. En käftsmäll, en rohypnol-knock, som kickstartade mitt liv tillbaka. Nu är jag på väg igen. På resande fot. Men denna gång ber jag inte om en ensam vandrares sympati.
Jag ser att jag är glad i framtiden, i förhoppningen, och det gör att jag kan andas lugnt just nu. Jag har alltid vetat att jag kunde åstadkomma någonting. Men att jag skulle ramla över det jag sitter på nu, eller den inledning som jag sitter på , det kunde jag aldrig drömma om.
Jag är inte ledsen längre."
Jag är inte ledsen längre, för i den framtiden, den förhoppningen, så är jag glad. Strålande som en sol. Jag ler med hela kroppen. Kramar om nära och kära. Kramar om någon.
I den framtiden, den förhoppningen, har jag inte nått alla mina mål. Men jag är så pass långt gången att jag kan känna lycka över tillvaron. Jag på väg någonstans, och just där och då har jag kommit så pass långt att jag kan tillåta mig själv att njuta. Jag är en fröjd för mina vänner - och mina vänner är en fröjd för mig. Jag är inte snyggare, starkare eller bättre än nu - men tack vare den enorma lycka som omger mig, som omfamnar mig, så är jag större, starkare och mer lysande än någon annan.
Jag är inte ledsen längre, för nu ser jag vad som komma skall. I framtiden. I förhoppningen. Jag ser en tillvaro som gör att jag utpekar detta året, denna tiden, till det bästa i mitt liv hittills.
En gång satt jag på ett tåg som färdades längs Sibiriens vinterlandskap. Det var natt och alldeles stjärnklart. Snön utanför lyste starkare än solen i Sahara. Det var min längsta, och bästa, resa någonsin. Det var där jag la grunden till den framtid, den förhoppning, som jag nu skymtar. Det var så vackert.
En gång var jag krossad inombords. Mer än granatsplitter. Det var dumt, men nödvändigt. En resa jag var tvungen att göra. En käftsmäll, en rohypnol-knock, som kickstartade mitt liv tillbaka. Nu är jag på väg igen. På resande fot. Men denna gång ber jag inte om en ensam vandrares sympati.
Jag ser att jag är glad i framtiden, i förhoppningen, och det gör att jag kan andas lugnt just nu. Jag har alltid vetat att jag kunde åstadkomma någonting. Men att jag skulle ramla över det jag sitter på nu, eller den inledning som jag sitter på , det kunde jag aldrig drömma om.
Jag är inte ledsen längre."
Kommentarer
Trackback
